Hur skaffar man bögpolare?

Jag har snöat in på ett ämne. Jag har blivit som besatt av det.
Bögkompisar.
Min partners kompisar är nästan alla bögar, mina är nästan enbart straighta tjejer eller par. Men det känns som om flera av dessa underbara människor sakta börjar glida ifrån mig, då de skaffat pojkvänner eller nu bildar familj.
Kvar står jag och undrar:
Hur blev det såhär?
Varför har inte jag något bögkompis-gäng?
Men främst, hur blir man kompis med bögar utan att ligga med dem?

Jag var på en fest en gång med min kollega. Jag kände knappt någon och jag hade bara bott i Stockholm i någon månad. 95 procent av klientelet var bögar och jag stod och pratade med två. Jag frågade hur de kände varandra. Min kollega skrattade och sa:
“Alfred, regel nummer ett i Stockholm, man frågar aldrig två bögar hur de känner varandra.”

Varför? Bögar i en mindre storstad har ofta ett grötigt förflutet med varandra.

Nu två år senare har jag insett att det stämmer. Bögkompis-gäng bestående av fem eller fler har ofta börjat hänga av en gemensam anledning. Någon låg med en, men det klickade inte riktigt så de blev bara vänner och sedan introducerades någon annan halv-flamma till den duon som sedan blev en trio och så fortsätter det. Bögpar hänger med bögpar och mindre sällan har någon i bögparen varit förlovad eller kanske haft ett långt förhållande med en av dem i det andra paret.
Sex verkar alltså vara en given ingång till vänskap. Nu har jag också haft sex med massa bögar, men ändå inte lyckats skaffa något kompisgäng.

”Jag vet hur de som “Söker endast vänner” på Grindr blir behandlade. Ingen vill ta i dem med tång.”

Så hur skaffar man sig bögpolare? Hur gör man om man som jag dessutom är i ett förhållande, eftersom första kontakten om vi ska generalisera, oftast sker genom dejt eller sex?
Jag vet hur de som “Söker endast vänner” på Grindr blir behandlade. Ingen vill ta i dem med tång.
Tinder? Jag antar att man blir anmäld om man enbart letar efter vänner där.
Facebookgruppen “Bögarnas Paradis” var en tanke till en början men efter att ha varit medlem ett tag känner jag att det inte är mitt klientel som finns där.

Jag har pratat med andra bögvänner som upplever samma sak. Podd-stjärnan Edvin Törnblom har nämnt flera gånger att han knappt har några bögpolare. Han “känner sig inte hemma där”.

Jag trodde aldrig att jag hade behovet av ett bögkompisgäng som åker till Mykonos eller Sitges, men sedan ytterligare ett kompispar ringde och berättade att de ska ha barn, kände jag hur den ofrivilliga ensamheten kröp närmre.
Dessutom lyssnade jag på podcasten “En varg söker sin podd” där Caroline Ringskog Ferrada-Noli och Liv Strömquist pratade om en studie. En av de främsta anledningarna till att gaymän är stressade och mår skit är på grund av rädsla för att bli ensamma.
Jag vet inte om ett bögkompisgäng skulle få mig att känna mig mindre stressad för att bli ensam, men det är där jag hamnat nu.

Jag tog upp ämnet med en lesbisk kompis och hon sa något som fastnade:

“Det kanske finns de som inte pallar separatistiska sammanhang med ens egna community för då måste man erkänna för sig själv att man har ett behov av det. Att man själv tänker att man inte är som andra hbtq”.

Där har vi något. Jag har till större delen alltid gått på straightklubbar och hängt med straighta polare. Jag har ofta tänkt “jag förstår inte vad det är som lockar med gay-grejen.” Men när jag introducerats för möjligheten att ha ett stort hbtq-umgänge och delta i straight-exkluderande sammanhang i samband med flytt till Stockholm, inser jag att det är något jag saknat utan att veta om det.

Jag får gå ut på varenda bögforum och höra mig för om det finns likasinnade, som också bara vill ha polare. Om det finns något böggäng som saknar en medlem.
Om det till slut blir några som väljer att kroka arm och vi hänger kvar med varandra, det är något som tiden får utvisa.
Först ska jag lyckas lokalisera dem…