Krönika: ”Min mamma är min förebild”

Min mamma grät när jag kom ut ur garderoben. Eller snarare när jag blev utdragen ur den. Jag hade surfat porr på min mammas sambos dator och stod nu inför domedagen. Det var det här jag hade bävat för de åren jag trevande börjat upptäcka min sexualitet. Anledningen till att jag gömt QX-tidningen långt in bland kläderna och bestämt att jag inte skulle berätta förrän jag var sjutton – ifall jag blev utslängd. I panik hade jag försökt kasta ur mig en förklaring om att jag skrev en skoluppsats om Kristdemokraterna och homosexualitet. Att dessa otaliga timmars bögporr var en del i denna research… like in what reality?

Nu satt vi där, mamma och jag, hemma vid köksbordet och tystnaden var öronbedövande. ”Men barnbarn då?” frågade mamma innan hon åter kvävde en snyftning mellan händerna. Jag var fjorton år och osäker på om jag var bög, bi eller bara nyfiken. Fan, det enda jag visste var att killen i grannklassen fick det att pirra i mig. Vad mer kan man begära av en nykläckt tonåring?

Nyligen hamnade jag i ett intressant samtal med ett gäng unga hbtq-personer på Clubhouse. Den där appen som alla snackar om och som är någon slags 2021-version av Heta Linjen fast utan allt snusk. Mellan alla de intressanta tankarna, perspektiven och idéerna dök frågan upp om hur man hanterar frustrationen när någon inte förstår? En känsla av ålderdom la sig över mig när jag försökte förklara att tålamod ändå kunde vara en bra tillgång i situationer som dessa. Både för en själv men även för andra. Att förstå att vi alla bär runt på fördomar eller ibland bara okunskap inför en massa saker.

För min älskade, älskade mamma fanns inga intersektionella analyser, inga hbtq-teorier eller ens ett mångfaldstänk. Vid det där köksbordet satt en femtiofyraårig latinamerikansk kvinna som på egen hand och mot många odds uppfostrat tre barn i en av Stockholms förorter. Ni vet de där man hör om på nyheterna. Ett möte mellan två generationer, mellan två tidsandor och mellan två verkligheter. Hon uppväxt i 40-talets Chile, en tid och ett land där machokulturen var statsreligion. Där kvinnor var begränsade till köket, kyrkan och i bästa fall vissa yrken. Allt medan ”riktiga” män förväntade sig ett rent hem, uppfostrade barn och färdiglagad mat efter en hård arbetsdag. Här fanns inga fjollor, inga bögar.

Som min mammas yngsta son har jag hela livet blivit både bortskämd och omhuldad. Det finns en anledning till att jag tatuerat in ”Mama’s boy” på bröstet. Likväl tror jag det tog tid för henne, för oss, att vänja sig. För mamma att inte bara förstå mig utan även tvärtom. För mig att förstå henne. Att förstå att en livstid av strukturer, normer och fördomar inte bara tvättas bort med en Prideparad, en komma-ut-historia eller frustrerad argumentation. Det tar tid. En balansgång mellan styrka och tålamod.

”Använd kondom din slampa”, skämtade mamma nyligen i ett av våra dagliga telefonsamtal. Vi skrattade så tårarna rann. Tårar som idag har en annan betydelse än för tjugo år sedan. Och kanske är det någonstans där som jag hittat min främsta supporter och min största förebild. Hon som överkommit så mycket och älskar ännu mer och som är ett exempel på den allra största och viktigaste kampen någonsin, att vara öppen för förändring. Och jag är så glad att jag hade tålamodet att vänta.