Sylve är en 27-årig artist och låtskrivare från Lerum utanför Göteborg. I oktober var han musikklubben First Times premiärartist på Timebar i Hornstull, där han sjöng Sommartid (Ett annat vi), debutsingeln och suicide zerosamarbetet Låtsas som inget hänt och några osläppta låtar. Några dagar efter kvällen i Hornstull fick han dessutom till ett samarbete med skivbolaget TGR Music Group. I november släpptes två nya låtar, Bättre förr och Tänd ett ljus, och i januari kommer För sent att säga. Klart vi ville veta mer om Sylve.
I ”Sommartid (Ett annat vi)” sjunger du om ditt första brutna hjärta efter en kille, hur blev det en låt?
– Den skrev verkligen sig själv. Jag och Calle Johansson som jag jobbar med skulle skriva en peppig danslåt. Men så fort jag satte mig ner så rann hela texten ur mig på några minuter till en jäkla massa tårar. Det var ett högst medvetet val att tydligt sjunga om att det specifikt var en annan kille jag hade älskat. Jag har fått råd av flera i branschen att dölja min läggning och tona ner det som kan anspela på den, och jag har seriöst funderat över att försöka göra det bara för att jag brinner så mycket för musiken. Men jag kände samtidigt att det är så sjukt att det fortfarande är uppbyggt så år 2020 och att jag inte kunde spela med på de reglerna.
Sylve, som nu är singel, berättar att han haft två förhållanden, båda med killar. Det första kortare och det andra längre, och när det andra tog slut kände han att han höll på att gå sönder.
”Allt jag ville i den åldern var att flyga under radarn”
– Jag hade lagt så mycket av mig själv och min energi för att hålla ihop det så när det var över imploderade jag kändes det som. Det har varit sjukt lärorikt och utmanande att resa sig från det och musiken har varit både som en bokföring och en terapi genom det.
Han älskar popmusik med djup och själ, och vill själv skapa just sådan, som kan beröra andra.
– När jag får kontakt med människor i sociala medier som känner igen sig i min musik – och speciellt när det kommer från unga HBTQI+- personer som känner igen sig – det betyder allt för mig.
Han har kvar kärleken för barndomsbyn Lerum där han växte upp på landet ”i en slags Barnen i Bullerbyn-idyll.” Men berättar att det också fanns mycket av ”liten-ortstereotypiska-inställningar” kring de som inte tillhörde normen.
– Det gällde vare sig det gällde läggning, etnicitet eller annat. Jag brann för musiken och det i sig stack ut. Killar skulle hålla sig till sport. Jag stack också ut för att jag var knubbig, och när jag insåg att jag var homosexuell så stack jag ut även för det. Det fanns liksom en buffé att välja på, och allt jag ville i den åldern var att flyga under radarn.
När Sylve senare insåg att det inte funkade att gömma sig när man har en entertainer-ådra, så testade han istället att bjuda på sig själv mer.
– Och det gick så himla mycket bättre på alla sätt! Det var ju då jag fick som mest respekt och var mest omtyckt.
Men de fördomar och beteenden som existerade utanför vänskapskretsen hade satt sina spår, och lett till ångest och självhat. Så i övre tonåren började han granska skammen och självhatet. Steg för steg konstaterade han att det inte fanns grund i de känslorna.
– Varken jag själv eller folk jag bryr mig om tyckte egentligen det här om mig. Och då kunde jag långsamt klippa banden till dom känslorna och skapa en distans. Och distans var nyckeln för mig.
I dag bor han i Stockholm, som han älskar, och ser sig själv om tio år en bit utanför Stockholm med sin framtida man, barn och hundar. Självklart med några album i bagaget, och kanske avklarade låtskrivarsamarbeten med Seinabo Sey och Linnea Henriksson.
SYLVE är inte det mest vanliga namnet, var kommer det ifrån?
– Det var min farfars namn och han var en otroligt cool farfar. Han hade en bakgrund som journalist och politiskt aktiv. Han inspirerade alla oss barnbarn att utveckla vårt skrivande. De flesta män i min släkt har det namnet i alla fall som mellannamn, förutom jag, fram tills nu..
