För ungefär ett år sedan släpptes Uppdrag Gransknings “Tranståget och tonårsflickorna”, som består av två programdelar med fokus på transvården i Sverige. Aleksa Lundberg valde att medverka i del två och släppte i samband med det också en debattartikel om att hon förmodligen inte skulle göra sin könskorrigering idag.
Sedan dess har hon valt att vara transparent med hur hon upplevt tiden efter sin könskorrigering, något hon fått motta kritik för, men också hyllningar. Hon tilldelades priset “Hjältepriset 2020” från Föreningen för Transpersoner(FPES). Sedan november är hon också krönikör för tidningen ETC.
– Min första krönika handlade om filterbubblornas roll i debatten och hur det leder till att vi inte lyssnar på vad vår meningsmotståndare säger.
När du ger dig in i transdebatten idag, vad pratar du om då?
–Lite allt möjligt, till en början berättade jag min historia, att komma ut som homosexuell och senare som transtjej. Homofobi, transfobi, transrättigheter fick väldigt mycket fokus, hur utsatt man är.
”Ja jag är född till man, men är det något fel med det?”
Står du fortfarande för de åsikterna?
– Självklart. Men jag har förtydligat min hållning på vissa områden. Till exempel att jag inte tycker att transrättigheter är synonymt med att tillåtas göra en operation, enbart genom att hävda en viss könsidentitet.
Aleksa upplever att debatten har blandat ihop vissa saker. Transrättigheter för henne är inte, som förslaget till ny könstillhörighet föreslår, att sänka åldersgränsen för underlivsoperation från 18 till 15 år. Det är inte heller en rättighet att slippa bli ifrågasatt av en könsutredare, menar hon.
– I början ville jag inte yttra de här tankarna, jag var rädd för att anses överge ”de utsatta”. Jag skrev en debattartikel om att en ny könstillhörighetslag är viktig och undvek aktivt att nämna förslaget om sänkt åldersgräns för underlivskirurgi. Men jag kom till en punkt då jag inte kunde blunda för problemen längre.
Den punkten nådde hon i samband med att hon kollade på UG:s ”Tranståget” och såg den så kallade “Mika”, som ångrat sin könskorrigering. I avsnittet hade “Mikas” ansikte ”blurrats” när hon berättade om sin ånger efter behandlingarna.
– Jag såg mina åsiktskamrater ge sig på UG och mena att programmet var transfobiskt. Jag fick en klump i magen, ingen lyssnade på “Mika”.
JK Rowling, Gardet och andra kontroverser i transfrågan
De senaste åren har transfrågan varit i hetluften. JK Rowling skapade twitterstorm när hon i juni skrev: ”att radera konceptet kön tar bort vår förmåga att diskutera våra liv”, vilket startade en våg av upprop bland författare, där vissa backade henne och andra uttryckte sin stöttning för transpersoner. I Sverige har frågan uppmärksammats på flera håll. Bland annat skrev en skribent på feministiska sidan Gardet att “transkvinnor är män” och Kajsa Ekis Ekman har länge drivit frågan om identitet och kön, något hon fått kritik för.
– Jag kan hålla med vissa uttalanden i sak. Till exempel, ja jag är född till man, men är det något fel med det? Det finns en extrem falang, som menar att jag skulle vara en privilegierad patriark som tagit på mig en kvinnlig persona och nu hävdar att jag är ”mest förtryckt”. Det tänker jag inte skriva under på, av naturliga orsaker (skrattar). Men alla som kritiserar den framväxande synen på kön är inte extrema, tvärtom har till exempel JK Rowling flera viktiga poänger.
Aleksa har själv blivit en vattendelare i debatten. Hon fick som nämnt kritik från delar av transrörelsen för sin medverkan i Uppdrag Gransknings “Tranståget”. Men tidigare i år tilldelades hon “Hjältepriset 2020” från FPES (Föreningen för Transpersoner).
– Man är både djävul och ängel i samma kropp (skrattar).
Vad betyder utmärkelsen för dig?
– Jag blev jätteglad. Jag trodde verkligen inte det, snarare att jag skulle få RFSL:s “Tistel” (skrattar). Men jag kände mig väldigt sedd och jag är medveten om att många i FPES var kritiska till UG:s granskning. Men de gjorde skillnad på det och vikten av att fler berättelser kommer till tals.
Vad är det viktigaste inom transrörelsen?
– Jag tycker att organisationer som RFSL har ett jättestort ansvar, vilket jag är tveksam till om de förstår. Nyligen gick de ut med en intervjuserie om transpersoner som upplever sig hjälpta av transvård. Det initiativet hade jag stöttat om det inte vore för att de, i samband med publicering, skrev: ”vi vill berätta om hur det egentligen ligger till utifrån personer som faktiskt vet”. De menar alltså att alla som vittnar om något annat, både vårdtagare, forskare och läkare inte vet vad de pratar om. RFSL ska vara en organisation för alla hbtq-personers rättigheter. Vem ska kämpa för de hbtq-personer som tagit skada av transvård?
Framåt kommer Aleksa arbeta med projekt som inte främst kretsar kring transfrågor. Hon överger inte debatten, mänskliga rättigheter är fortfarande en hjärtefråga berättar hon, men att vara rättvis är svårt, och för henne är det inte en raksträcka i övertygelse och självklarheter.
– Rättvisa kan vara, om vi nu ska prata trans, att få ett nej av en läkare för att genomgå könskorrigering. Några år senare, när man slagits och gråtit och undrat vad det är för fel på världen, kanske man kommer fram till att det inte var kroppsliga ingrepp man främst behövde, utan något helt annat.
Uppdaterad 2021-01-05
