Nästa år ställer sig Julia Alfrida på Melodifestivalens scen för att framföra en än så länge okänd låt. Hon vann en plats i Mello efter att ha imponerat på tävlingsproducenten Karin Gunnarsson i tävlingen P4 Nästa, och har nu tillsammans med låtskrivare SVT tipsat om, och egna kontakter, jobbat fram låten som ska ge henne det stora genombrottet.
Vad är viktigast, att presentera dig som artist eller att vinna och ta dig till Eurovision?
– Jag skulle säga 50/50. Det är superviktigt att jag kan stå för låten och att jag sjunger en text jag kan förmedla. Men jag vill också nå ut så brett som möjligt, och inte vara alltför svår som min tidigare musik kanske tenderat att vara. Jag vill nå ut till tv-tittarna.
I slutet av oktober kom singeln Pretty dreams (EGO), en låt Julia planerat att släppa redan innan Mellobiljetten håvades in.
– Jag ville få ut den eftersom den breddar min katalog. Plus nu jag ville inte att det skulle vara tyst fram till Mello.
Precis som tidigare låtar säger den nåt mer än berättar om lycklig eller olycklig kärlek. Den handlar om att må psykisk dåligt, men att hålla fast vid sina drömmar och ha hopp om framtiden.
– Det är inget fel att skriva om lättsam kärlek, men jag är inte rädd att vara öppen och ärlig. Min öppenhet speglar musiken, och jag gillar att dela med mig om erfarenheter som kan inspirera. Om jag bara får ett enda ”tack för att du släppte den här låten” så är jag klar. Det är ovärderligt.
”Jag kände väldigt starkt att jag ville vara en kille och klippte håret kort och sa till mamma att jag ville bli kille”
Åkersberga-födda Julia har tidigare sjungit om att som sexåring vilja vara kille i Her, om en destruktiv relation i Sober, och om den psykiska ohälsa som kan spegla att växa upp som HBTQ-person, i Dark Doom. Hon kom ut rätt sent, för två år sen. Hon hade tidigare pojkvänner, men trots att det var bra killar så kände hon att hon spelade en roll, och kände sig aldrig riktigt ”levande”.
– Jag är säker på att jag föddes gay, 100 procent, men samhällets normer och homofobi höll mig tillbaka och jag lyssnade inte på signalerna. För fyra år sen hade jag aldrig trott jag skulle vara där jag är idag, men jag är så glad att jag är det. Jag är lättad, tryggare och ser färger.
Det var musiken som gjorde att hon vågade öppna sig ännu mer. Under musikutbildningen i Örnsköldsvik, dit hon flyttat för att plugga, föddes låten Her, den personliga låten som kom till henne som ett rinnande vatten.
– Sommaren innan hade jag kommit ut som bisexuell, och i Ö-vik kände jag att jag blev accepterad för vem jag är. Så jag evolverade och kom ut som lesbisk. Min personliga utveckling sköt i höjden under musikutbildningen. Det stämmer nog att man inom konstnärligare yrken är friare och vågar mer, de flesta vill vara sig själva och visa det.
Hur ser du tillbaka på den här identitetskrisen du sjunger om i Her, att du som sexåring ville vara kille?
– Jag har varit tidig i mina livskriser, och fick anorexia när jag var tio. Jag kände väldigt starkt att jag ville vara en kille och klippte håret kort och sa till mamma att jag ville bli kille. Hon ignorerade det inte, men avvaktade och väntade. Jag tror att till exempel anorexian var en del av att jag inte mådde bra i mig själv, och tvingades sätta på mig masker som samhället tryckte på mig. I efterhand har jag rannsakat mig själv, är det nåt i mig som identifierar mig som kille? Men jag kom fram till att jag är väldigt nöjd med att vara kvinna, och det är inget som ”knackar på dörren”. Jag tror min önskan handlade om att jag mest umgicks med killar, spelade fotboll och identifierade mig med dom. Inte könsmässigt utan mer på grund av sociala konstruktioner. Men jag slutar heller inte förvånas över min personliga utveckling, det vore tråkigt om man var oföränderlig. Men just nu är jag är väldigt bekväm med att vara kvinna.
Du har sagt att du är en fri anorektiker i dag, vad betyder det?
– Jag skulle nog kanske jämföra det med att vara en nykter alkoholist. Jag kommer att ha lättare att falla in i det än någon som inte haft det, men jag är också otroligt medveten. När jag börjar tänka att jag inte har en sund relation till min kropp går jag tillbaka till redskap och verktyg jag fått för att hamna på rätt kurs igen. Det är något man lär sig leva med.
Brukar du kolla på Mello?
– Ja absolut. Det är som julafton hemma, ett svenskt kulturarv. Jag älskar att det är en sån fest. Dotter är en inspiration och när jag såg henne i finalen tänkte jag att ”det där borde jag också göra”. Jag gillar hennes moderna uttryckssätt.
Så, vad händer framöver?
– Nu kliver jag in i fas två av mitt Mellomaraton, nu ska jag in i SVT:s studio och bygga mitt nummer. Jag är inte nervös än så länge, bara peppad och blir jag det längre fram är det bara bra, så man är alert. Jag vill att det här ska bli så bra som möjligt.
Och hur går det med kärleken?
– Jag dejtar en tjej i Stockholm och det känns väldigt hälsosamt. Vår relation är verkligen raka motsatsen till destruktiv, och det känns väldigt bra.
