När de första rapporterna om insjuknade bögar i San Francisco kom 1981 kände Göran Bratt på en gång att det var något han måste veta allt om. Han måste vara i frontlinjen.
Och så blev det.
Då var han drygt 30 år och nyexaminerad läkare, idag är han nyss fyllda 71 och har ägnat större delen av sitt yrkesliv åt hiv och aids på Venhälsan och Södersjukhuset i Stockholm. Idag har han tvingats gå i pension på grund av covid19 och sin ålder.
– Återigen är man en riskgrupp, säger Göran när jag träffar honom i hans våning på Kungsholmen i Stockholm.
Det första man lägger märke till hemma hos Göran är den enorma samlingen av jugendvaser. Överallt står de uppställda, tätt tätt. Han har samlat i hela sitt liv och jobbar just nu med att sammanställa den i en bok tillsammans med några andra jugendintresserade. Och hans samlande av jugend var faktiskt mer än bara en hobby under de allra värsta aidsåren – det var hans andningshål, hans smultronställe där han hittade kraft och energi.
– Varje lördagsförmiddag gick jag på auktionsverkets visningar och letade efter jugend, säger Göran. Det var en fredad zon och en viktig plats där jag kunde tänka på något annat än jobbet.
Första tiden som läkare
När Göran Bratt började som läkare trodde han att blodsjukdomar och proppsjukdomar skulle bli hans nisch. Han var specialist i invärtesmedicin, men i samma veva som han kom ut i slutet av 70-talet började han engagera sig för den egna homosexuella gruppen allt mer. Framför allt intresserade han sig för sexuellt överförbara sjukdomar. Han läste allt han kom över om syfilis, gonorré, klamydia och hepatit.
– I den vevan kom de första rapporterna från USA om den nya sjukdomen där 26 bögar fått kaposis sarkom. Jag förstod direkt ’det här är viktigt, det här måste jag veta allt om’. Så varje fredag gick jag till biblioteket på Huddinge sjukhus och letade efter att allt som skrivits om det här i böcker och tidningar.
Sen kom rapporterna allt tätare. Och fler och fler fall av den här mystiska sjukdomen blev kända.
Göran var med i jourhavande vän och tog emot samtal från bögar, han bildade RFSLs läkargrupp med andra kollegor och sköterskor där målsättningen var att starta en mottagning för män som har sex med män. Tillsammans med bland andra Lennart Hellström, Erik Sandström och Margareta Böttiger bildade de Venhälsan i november 1982. Där jobbade de ideellt två kvällar i veckan.
– Det var självklart att jobba ideellt på 80-talet, man gjorde det i gaysolidaritetens namn, så vi var inga hjältar på det sättet.
På den tiden var det många bögar som levde ett dubbelliv, stigmat kring homosexualitet var stort. Därför var det viktigt att man kunde vara anonym på Venhälsan.
– Vi la ner stor vikt på hur vi skulle få bögar att våga komma till Venhälsan utan att riskera att bli outade. Det skulle vara bekvämt och trevligt att komma dit. Alla fick ett falskt personnummer, så kallat reservnummer, som alla prover och journaler märktes med. Allt skulle vara konfidentiellt. Det kanske är svårt att förstå idag, men det här var avgörande för att killar skulle våga komma dit.
Venhälsan hade drop in på tisdags- och torsdagskvällar.
– Det kom väldigt mycket folk så vi fick införa ett bokningssystem för det var ett enormt sug att testa sig.
Förutom könssjukdomar kollade läkarna även efter svullna lymfkörtlar.
– Ungefär 10 procent hade svullna lymfkörtlar, berättar Göran. Så vi förstod att aids fanns där ute men igen hade blivit sjuk. Men 1983 kom det första fallet i Sverige och det gick inte att gömma sig längre.
Vad kände ni då?
– Det var självklart chockerande. Nu finns det här. Men jag tror vi tänkte att det trots allt bara var ett fall… det kanske bara blir ett fall.
Några tester gick inte att göra i Sverige förrän runt 84-85, så blodprover fick skickas till USA och det kunde ta 6-8 veckor innan man fick svar.
”Medelåldern på killarna som dog var runt 35 år”
Var du själv rädd under den här tiden?
– Nja, rädd blev jag nog första gången jag själv skulle testa mig 1985, jag hade varit i USA och haft sex så jag minns att jag var oerhört nervös innan jag fick svaret.
– Sen minns jag när det till slut stod klart för oss att varenda en som insjuknat kommer att få aids, det var bara en fråga om när. Det gick inte att säga längre att ”det kommer nog gå bra” eller ”det kanske inte är så farligt”. Det var oerhört skräckfyllt när vi insåg det. Vi hade ju inget botemedel. Ja, sen blev det bara värre och värre.
Kändes det hopplöst?
– Nja, det kändes kanske aldrig hopplöst, det fanns alltid något vi kunde göra bättre. Vi blev jätteduktiga på att behandla aidskomplikationer, lunginflammationer, toxoplasma i hjärnan, ögon- och tarmsjukdomar, vi lärde oss bromsa förloppet. Men förr eller senare tillstötte komplikationer som var omöjliga att behandla…
– Den värsta tiden var i början av 90-talet, då var det minst en begravning i veckan. Förfärligt. Då fanns det inget hopp, inga positiva nyheter.
Göran tillbringade hela dagarna med sina patienter. En del kom ensamma.
– De hade kanske ingen partner och de hade inte berättat för sina föräldrar att de var bögar. Nu skulle de dessutom berätta att de fått aids och skulle dö. Det var oerhört tragiskt.
Medelåldern på killarna som dog var runt 35 år. Göran själv var knappt 40 vid den här tiden.
– Patienterna blev mina vänner eftersom jag följde dem så länge och så nära i ett dramatiskt skede, och mina vänner blev ju mina patienter, det var svårt att hantera.
Hiv och aids upptog all Görans tid.
– Min partner Peter och jag brukade gå ut och äta varje fredagskväll minns jag. Jag var fylld av upplevelser och pratade om jobbet och vad jag hade varit med om, men då sa han tydligt ifrån; ”Okej, i 30 min pratar vi om aids, sen är det bra”. Det var tur att han satte gränser, för jag hade kunnat prata hur länge som helst annars om det. Det var en så dramatisk tid.
Så kom vändningen
1994 rapporterades det om en medicin som halverade dödligheten i ett enda slag.
– Sen kom de så kallade bromsmedicinerna 1996 som stoppade bildningen av virus i kroppen. Två viktiga saker inträffade 1996, bromsmedicinerna och att vi kunde mäta viruset i kroppen, det hade vi inte kunnat innan. Men det tog något år innan alla fattade att det var en revolution.
– Plötsligt hade patienterna noll i virusmängd, man trodde inte sina ögon. Det var fantastiskt. Visserligen hade medicinerna kraftiga biverkningar – den tjocka magen, det tunna ansiktet, diabetes – men man dog inte…
Hur mycket medicin åt man?
– Det var mycket, vissa skulle ätas på fastande mage, andra med mat var åttonde timme. När man var på något möte på den tiden så ringde det i folks klockor hela tiden för folk hade koll på när de skulle ta sina mediciner. Det kunde vara 20 tabletter om dagen, minst.
– Idag räcker det för många med en enda tablett. Det har hänt jättemycket.
Vad tänker du idag när du ser tillbaka på den här tiden?
– Bortsett från all smärta och sorg vi fick uppleva under dessa år är jag faktiskt tacksam att jag fått följa den här utvecklingen på så nära håll, det är jag väldigt ödmjuk inför. Jag ser det som en gåva att ha varit med om en av de mest dramatiska perioderna i medicinens historia.
Så vad ska du göra nu när du är pensionär?
– Jag har en antikaffär tillsammans med två vänner i Gamla Stan, så där kommer jag vara en hel del. Sen ska jag sätta ihop den här boken om min jugendsamling. Ja, sen följer jag forskningen om hiv och ska ha en del föreläsningar i ämnet så jag kommer inte släppa det helt. Det kommer jag nog aldrig att göra.
Göran Bratt om...
…att bögar ska få lämna blod:
– Det är inte en mänsklig rättighet att få lämna blod. Det är förstås avgörande att ingen smitta hamnar i blodbankerna, men det är viktigare att testa allt blod noga än att diskriminera vilka som får lämna blod. Den grupp som har mycket sexkontakter skall förstås inte lämna blod, men man generaliserar idag och utgår från att ”så är alla MSM”. Det är rimligt att samma regler gäller för alla som inte har ett sexuellt ”riskbeteende”.
…någon könssjukdom som oroar:
– PrEP skyddar effektivt mot HIV, men vi har sett att övriga könssjukdomar ökar, vilket oroar, även LGV (Lymfogranuloma venereum), en visserligen ovanlig, men mer invasiv och allvarlig form av Klamydia, som är viktig att hitta, behandla och följa upp. Även syfilis verkar öka kraftigt i år.
…Venhälsans framtid:
– Pandemin tar resurser även från Venhälsan, och påverkar framför allt möjligheten till ”rutin”-testning och PrEP-start, vilket är mycket olyckligt. Sjuksköterskorna på Venhälsan, som har en enorm erfarenhet och ett stort engagemang, kommer att bli allt viktigare i arbetet att ta prover, upptäcka och behandla och smittspåra könssjukdomarna.
…att bögar har oskyddat sex:
– Det är lätt att förstå, rädslan för HIV har (med rätta) minskat. Den välbehandlade HIV-positive smittar inte och många HIV-negativa står på PrEP. Chemsex, som finns i Stockholm, och som till och med är rätt utbrett i vissa ”cirklar” är oroande på flera sätt, det kan leda till mer oskyddad sex, men det kan också vara en stor hälsorisk i sig, t ex GHB (”G”) där skillnaden mellan den dos som ger den effekt man vill ha och den dos som ger svår förgiftning/död är mycket liten.
…om World Aids Day den 1 december:
– Jag brukar alltid delta i en minnesstund på World Aids Day, senaste åren i Maria Magdalena kyrka, men jag skulle tro att det tyvärr blir inställt i år….
