”Hej! Mitt namn är Pontus Insulander och jag är nyinflyttad i Stockholm. Jag växte upp på landsbygden i Sörmland i en ort som verkligen inte är särskilt accepterande. Jag har fått utstå misshandel, hot, hat och våld som Åkers Styckerbruks ”enda” homosexuella man och dragqueen.”
Så började tjugotreårige Pontus mail till QX. Genom att berätta sin story vill han få andra i samma sits att veta att de inte är ensamma. Att det går att slå sig fri från ett helvete i hemkommunen.
Pontus uppväxt var långt ifrån perfekt. Föräldrarna skilde sig tidigt och ingen av föräldrarna accepterade att han är homosexuell.
– Jag uppfostrades strikt och man skulle inte yttra sig och absolut inte visa vem man var.
Särskilt inte om man var som jag.
Pontus hoppade runt på olika familjehem, korta vistelser som hela tiden ledde tillbaka till Åkers Styckebruk.
– Jag har varit ett väldigt problematiskt barn och min uppväxt har satt sin prägel på mitt psykiska mående. Familjehemmen var inte utrustade för den problematik jag hade och jag skickades bara vidare. Jag blev ett så kallat ”sopsäcksbarn”, ett barn man flyttar runt mycket, vars personliga tillhörigheter bara slängs ner i svarat säckar innan man flyttades till nästa ställe.
Hoten och trakasserierna i hemkommunen började svagt, men växte allt eftersom åren gick. Det började med blickar och viskningar från folk han mötte på affären eller vid busshållplatsen.
När Pontus kom upp i högstadiet eskalerade det och han mådde allt sämre. Pontus kunde komma till skolans kafeteria och någon började spela Grotescos låt Bögarnas fel medan andra elever skrattade, pekade och ropade ”titta nu kommer Åkers-bögen!”
– Men sådana saker rann av mig. Det blev vardag för mig. Det här har pågått under hela mitt liv. Trots att jag flyttade och bodde i familjehem så fortsatte det via nätet från samma personer.
Även om det förekom fysiska konfrontationer under tonåren så blev det värre för lite för nästan två år sedan.
– Då fick jag en ordentligt omgång av fem killar, med brutna revben som följd, och mordhot i brevlådan. Det var också då jag insåg att jag inte är säker längre.
Han vågade till slut inte gå ut själv och en av få personer som stöttade Pontus var hans 75-årige morfar som nu följde barnbarnet var han än gick.
– Han bara konstaterade att vi fick göra det bästa av situationen och följde med mig överallt. Morfar blev min livvakt, och jag bodde hos honom ett tag. Men så snart jag flyttade till egen lägenhet kom det fram vart jag bodde och folk sökte sig hem till mig och mordhotade mig.
Pontus tog kontakt med polisen i Strängnäs ett flertal gånger för att få slut på hoten. Han lämnade in brev och gav dem namn, men det kom inte längre än så. Förundersökningen lades ner på grund av brist på bevis.
– Men jag tror att det handlar om ointresse. Och att de vill sätta dit vissa av förövarna för grövre förbrytelser för att få bort dem på sikt. Jag fick även intrycket att dom tyckte att grunden för min anmälan var obetydlig jämfört med de andra problem de har i Strängnäs kommun just nu.
Pontus visste namnen på nästan alla de som hotat och trakasserat honom genom åren.
– Det är nog den enda fördelen med att bo i en så liten ort som jag gjorde, berättar han och fortsätter:
– Det här var folk jag såg som vänner och bekanta till en början. Många var jämnåriga eller äldre ungdomar som jag delat skola med. Barn och ungdomar kan uttrycka en så grov och nästintill sociopatisk grymhet mot en medmänniska.
Men även vuxna mötte honom med lågmälda glåpord i kön till kassan på affären. Främlingar kunde säga att Pontus såg ut annorlunda ut eller rörde sig ”bögigt”.
Under uppväxten i Åkers Styckebruk hade Pontus först varit en väldigt färgstark och säker person, vilket folk ignorerade till en början. Han tror att de då i det tysta hade starka åsikter angående vem han var.
– När det steg för steg kom fram vad folk tyckte om mig tog jag varenda bit av min färgstarka personlighet och begravde den så djupt att jag har fortfarande svårt att hitta den. Jag var tvungen att göra det av ren självbevarelsedrift.
Ljuset kom när han upptäckte drag. RuPauls Drag Race blev en tillflyktsort. Att låsa in sig och titta på realityserien gav Pontus hopp.
– Det var där jag upptäckte vad dragen kan göra för ens liv. Berättelserna som deltagarna delade med sig av inspirerade.
Det nya intresset var en frälsning men blev samtidigt också en förbannelse. Hoten blev betydligt mycket mer intensiva när ”folk” fick reda på att det bor en man i byn som kliver runt i klackar, klänning och peruk. Pontus kände att situationen måste ändras.
– Jag gav mig fan på att det är inte jag som ska straffas. Jag hade inte gjort något fel! Jag har bara varit mig själv och jag vägrar att be om ursäkt för det.
Han hade följt Adam Spjuth, mer känd som Imaa Queen, i sociala medier under en lång tid och sett upp till honom. Pontus skrev om sin situation till Imaa Queen via Instagram.
– Och han svarade. Han pushade mig till att hitta ett boende i Stockholm. Han bad mig att skriva ett inlägg på Facebook som han sedan kunde dela vidare. Inom en vecka hade jag boende ordnat i Stockholm.
I slutet av maj i år flyttade Pontus från Åkers Styckebruk till Stockholm.
– Att bo och leva här är en otrolig frigörelse jämfört med det som varit. Jag har åkt hem från Adam i dragsminkning utan att vara rädd att någon skulle göra nåt, och det är helt underbart. I Stockholm har jag mött underbara människor som accepterar mig för den jag är. Men jag jobbar fortfarande med att slå av mig de gamla bojorna som sattes på mig i Åkers Styckebruk. Det är en process som tar tid.
– Jag vill verkligen tacka Adam/Imaa, min ”drag-mother” och ”partner in crime”. Utan hans motiverande ord till förändring hade jag nog suttit kvar i min lägenhet i Åkers Styckebruk.
Det tog ändå ett tag innan du gav dig av, varför flyttade du inte tidigare?
– Jag tror jag hade ett slags Messiaskomplex. Jag ville förändra Åkers Styckebruk så att det skulle bli bättre. Jag känner många som lever där som är som mig, som lever i förnekelse eller inte vågar ta steget ut. Jag ville att det skulle bli bättre för dem.
Att återvända till hemorten är inte aktuellt, trots att delar av familjen finns kvar där. Han beskriver familjerelationen som ansträngd. De tycker Pontus övergivit dem genom att flytta.
– Jag vill inte tillbaka. Min fysiska och psykiska hälsa står på spel och att sitta i din lilla lägenhet och vara rädd för att gå utanför porten, slänga soporna eller att åka och handla, är inget liv. Jag blev fånge i mitt eget hem till slut.
Men tog inte dina vänner och familj ställning för dig?
– Jag hade en bra vän förutom morfar, min tjejkompis Evelyn som stöttade och peppade. De andra få vänner jag hade uttryckte mest hur hemskt de tyckte det var, men det blev inte mer än så.
Hur mår du idag?
– Bättre. Jag kämpar vidare. Men jag har präglats så hårt att inte vara annorlunda eller för färgstark. Det har etsat sig fast och det går emot min natur att komma ur det och det håller mig tillbaka. Trakasserierna har avtagit för när de inte kan komma åt mig fysiskt har de inte så mycket att komma åt mig. De får svar på tal om de skriver till mig.
Just nu är Pontus sjukskriven men hoppas kunna börja jobba som obduktionstekniker igen. Resten av tiden och pengarna ska längas på dragen.
– Den ger mig glädje och lockar fram de sidor jag kvävt så länge.
Pontus vill avsluta den här artikeln på sitt eget sätt.
”Jag vill att du som kan känna igen dig i min text ska veta att det är möjligt att leva ditt liv fullt ut, precis som den underbara människa du är född till att vara. Det kommer alltid finnas trångsynta människor, men det är vårat jobb att utbilda dem. För homofobi är inte hat, det är rädsla. Och man är bara rädd för det som är okänt och inte vet något om. Slutligen: Håll huvudet högt, och peruken högre!”
