Qx 25 år: Kajsa Bergqvist kommer ut – mest läst genom tiderna!

Det står 6-5 i tiebreak. Jag har matchboll. Och egen serve. På andra sidan nätet står en världsmästare.
Jag studsar bollen några gånger, kastar upp och slår till. Det blir en välplacerad förstaserve och jag ser hur min motståndare sträcker sig efter bollen men missar den.

Jag har vunnit.
Jag har slagit en världsmästare.
Att min motståndare är världsmästare i höjdhopp och inte tennis spelar ingen roll för mig. Det känns ändå stort. Kajsa Bergqvist och jag har spelat en timma tennis i SALK-hallen i Stockholm. Det har varit en kul timma. Och Kajsa är betydligt bättre i tennis än vad jag är i höjdhopp. Jag har ungefär samma höjdhoppsfobi som Eva Dahlgren visade prov på i Så Mycket Bättre.

Vi plockar ihop våra grejer, några farbröder som spelat på banan bredvid har uppmärksammat Kajsa och frågar skämt- samt om hon ska sadla om till tennis.  Hon är igenkänd. När vi lämnar stadion ser jag att folk som sitter vid fönstren i restaurangen nickar mot henne, ”kolla, där är Kajsa Bergqvist”. Kajsa är van.

– Jag märker det men jag bryr mig inte lika mycket idag, säger hon. Jag får i alla fall inte panik längre, det fick jag förr. När jag precis hade blivit rikskänd var det jobbigt. Då satte jag på mig hattar och stora glasögon när jag gick ut för att ingen skulle se att det var jag (skrattar). Jag såg ut som ett freak. Men jag vet inte, jag gillar inte när folk tittar på mig.

Hur går det ihop tänker jag när man under sin karriär stått på fullsatta arenor världen runt med tusentals människor på läktarna som inte gör annat än tittar på en. Men Kajsa säger att det är en helt annan sak.
– Det har jag inga problem med alls, då kan jag klappa igång 100 000 människor om jag behöver, och även när jag är ute och föreläser gillar jag att ha allas uppmärksamhet. Men privat är jag en helt annan. Då blir jag på gränsen till folkskygg.

Det kanske är en av anledningarna till att Kajsa aldrig pratat om sitt privatliv i media och aldrig ställt upp på personliga intervjuer. Dessutom har hon alltid tackat nej till att medverka i exempelvis Mästarnas mästare på TV, ett program som hon gillar att se på men valt att inte
– Jag har liksom inget behov av att bli mer känd, säger hon. Jag har fått förfrågan flera gånger, men jag ser ingen riktig mening med att vara med. Och att vara borta i tre veckor och bo med folk man inte känner och dessutom bli filmad dygnet runt. Nej, det är nog inte min grej. Jag skulle bli väldigt ocool i ett sånt program. Och säkert pinsam och skitdålig (skrattar).

Den här intervjun blir däremot både personlig och privat. Något som visar sig inte vara alltför lätt för Kajsa.
Men vi skruvar tillbaka klockan ett par decennium, närmare bestämt till 1993. Kajsa Bergqvist är 17 år gammal och förstår att hon kan bli riktigt bra i höjdhopp. Hon vinner ungdoms-OS i Holland och bestämmer sig för att bli bäst i världen. Hon erbjuds ett scholarship på ett college i Dallas,Texas och stannar där i fyra år. Skolan betalar hennes utbildning och bostad och i gengäld tävlar Kajsa för skolan i deras friidrottslag.
– Jag hade sett Beverly Hills 90210 på TV och tyckte det var rätt coolt att åka till USA och gå på skola. Brenda och Brandon, here I come liksom. Hon skrattar högt samtidigt som vi hoppar in i hennes svarta Lexus av modell större. I baksätet står en låda med vin. Den skvallrar om hennes nya karriär som vinimportör.

Men tillbaka till USA.
– Det var en rolig tid att gå på college och jag hann faktiskt med att både gå på collegefester och att vinna NCAA som är den största collegeserien. Och jodå, Kajsa besökte även Familjen Ewings hem, Southfork, när hon var i Dallas.
– Ja, näst sista dagen i Texas (skrattar). Mina föräldrar hade kommit över till min examen och då först passade jag på att åka dit, mest för att mamma hade sett Dallas på TV och ville se huset i verkligheten.

Efter examen från universitetet i Dallas var det aldrig tal om att Kajsa skulle göra något annat än att satsa på en idrottskarriär inom höjdhopp.
–Visst lockade det när skolkompisarna pratade om att de fått jobb på någon reklambyrå i New York. Men jag var så pass bra att det hade varit idioti att inte satsa på höjdhopp. Och bara ett år efter examen var jag rankad som världens bästa.

Under åren som följde blev hon Kajsa Bergqvist med hela Sverige. Hon vann VM och EM inomhus, tog brons i OS i Sydney och i VM utomhus, både i Paris och i Edmonton. Hon sommarpratade i P1 Sommar och gifte sig med en av Sveriges populäraste filmregissörer, Måns Herngren. Dessutom är vi många som minns bilderna från höjdhoppstävlingen i Båstad sommaren 2004. Kajsa tar sats men i ansatsen mot ribban smäller det till, hälsenan går av, och Kajsas stundande OS-deltagande grusas. Många experter tror att hennes karriär för alltid är över. Bilderna visas om och om igen på TV. Hela Sverige lider med henne.
– Mycket talade faktiskt för att min karriär var slut, att komma tillbaka och hoppa på den här nivån var inte speciellt sannolikt. Men som tur var så var det inte upphoppsfoten som var skadad. Dessutom kunde jag bara inte acceptera att det skulle ta slut här så jag gick in i träningen helt och hållet. Jag var manisk på tanken att komma tillbaka. Helt manisk. Och det gick ju bättre än väntat.

Redan i maj 2005, tio månader efter skadan, vann Kajsa sin första tävling det året. Rehabträningen hade gjort henne starkare än någonsin och under 2005 förlo- rade hon inte en enda tävling.
– Jag vann varenda tävling jag ställde upp i! Och kronan på verket var VM i Helsingfors. Det är helt klart höjdpunkten i min karriär.

Och svenskarna hade bänkat sig fram- för TV:n för att se Kajsa ta guld. 3,5 miljon människor sägs ha tittat på Kajsa när hon gled över 2,02 denna augustikväll och vann guldet. Ett guld som resulterade i att Kajsa dessutom tilldelades Svenska Dagbladets bragdmedalj samma år.
– Så med facit i hand var kanske skadan 2004 det bästa som kunde hända. Det förlängde min karriär snarare än förkortade den.

Vi sitter hemma i Kajsas kök på söder i Stockholm. Datorn står uppställd på bordet och vi kollar ett klipp på youtube. Det är från 2006. I Arnstadt. Ribban ligger på 2,08. Kajsa har redan vunnit tävlingen och ska nu försöka sätta världsrekord. Det tidigare ligger på 2.07 och sattes av Heike Henkel 14 år tidigare, 1992. Heike är på plats i arenan. Kajsa är extremt laddad. Publiken också. Och så tar hon sats mot ribban, hoppar och touchar den en aning, men den ligger kvar. Jublet exploderar, Kajsa skriker, hon tror inte sina ögon, hon reser sig upp och springer och hoppar runt på arenan, kramar en funktionär och fortsätter springa. Hon har slagit världsrekord inomhus.

– Det är svårt att tro att jag åt en semla till frukost den morgonen, säger Kajsa och skrattar. Men det var en märklig dag, jag sov dåligt på natten och jag var på dåligt humör vid frukosten. Stefan Holms pappa Johnny hade köpt med sig semlor från Sverige och frågade om jag ville ha och jag funderade inte utan sa bara ”ja, åh va gott”. Det har väl aldrig hänt att jag ätit en semla till frukost när jag ska tävla.

Hur känns det att ha världsrekordet inomhus, att veta att du är den enda kvinnan i hela världen som hoppat 2.08 inomhus…
– Jag hoppas ingen tar det och jag sitter faktiskt på helspänn under inomhustävlingarna. Jag vill ju behålla det. Lite löjligt kanske, men jag kommer att bli ledsen när någon tar rekordet ifrån mig. Det är något visst med att ha världsrekordet och stå med på listor och i historieböcker, det kommer man inte ifrån.

Har du kontakt med dina dåvarande konkurrenter idag?
– Inte direkt, det blir mer hej hej på Facebook. Nu kommenterar jag friidrott på SVT och då träffar man även några av de man tävlade mot. Jag ska förmodligen kommentera för SVT under OS och EM nästa år och det ska bli superkul. Men jag kunde inte drömma om att jag skulle göra det när jag slutade med höjdhopp. Jag var utbränd av alla förväntningar och av mediebilden av mig. Jag tog avstånd från idrotten helt de första två åren och jag skulle minsann inte föreläsa eller bli nån expertkommentator. Idag gör jag bägge delar (skrattar).
– Och att sitta här och prata om mitt liv skulle jag heller aldrig kunna tänka mig.

Trivs du med att vara en offentlig person idag?
– Idag är det okej, men det var väldigt jobbigt i början. Och även om det inte var huvudskälet till att jag flyttade till Monaco i början av 2000-talet så var det otroligt viktigt för mig att kunna vara anonym just under den perioden. Här hemma pekade folk och ropade och jag blev mer och mer folkskygg. I Monaco kunde jag vara helt privat. Det var skönt att slippa tänka på att man är observerad.

Det pratas alltid om hur mycket pengar proffsen tjänar i tennis och golf, men det är sällan, eller aldrig, man hör vad en höjdhoppare får när han eller hon vinner en tävling. Vilken är den största prissumma du vunnit?
– Oj, det är svårt att svara på, när man vinner något mästerskap eller slår världsrekord tillkommer det ju bonusar från sponsorer och så.

Men att vinna VM-guld är värt ett par miljoner?
– Ja, det är det nog.

Är du ekonomiskt oberoende idag?
– Jag är långt efter tennis- och golfspelarna i den ligan, och jag tror inte jag skulle må bra av att inte jobba, men jag har en bra grund att stå på. Och jag jobbar ganska mycket, mer än heltid faktiskt.

Förra året kunde vi läsa i tidningarna om att Kajsa och Måns Herngren skiljt sig. Idag lever Kajsa med flickvännen Kristina. De träffades via en gemensam bekant tidigare i år och har sedan dess varit ett par.
– Jag är jätteglad att jag och Kristina har träffat varandra och vi är jättekära och har ett fantastiskt förhållande. Men jag har aldrig pratat om såna här grejer tidigare. Och har man som jag ett stort behov av integritet kan du förstå att det är jobbigt. Men det är inte svårare att prata om bara för att det är en tjej det handlar om. Absolut inte. Det blir tyst en stund.

– Är det för tidigt att öppna en flaska vin, säger Kajsa med ett leende och med tydlig adress att samtalsämnet vi är inne på är tufft. Sen tillägger hon:
– Men så känner man pressen från tid- ningar och de ringer och säger att de har bilder på mig och Kristina, men jag vet inte ens om det är på oss. En tidning ringde och sa ”vi vet allt, hon heter Katarina” (skrattar). Man vill få ta det här i sin egen takt, och det är först nu när jag och Kristina varit tillsammans ett tag som vi känner oss trygga med varandra och i relationen. Därför kände vi att vi kunde gå ut med det här. Jag tycker det ska bli extremt skönt att slippa alla spekulationer och rykten. Så, nu är det ute. Nu vet alla. Och det känns bra att prata om det i QX. Sen kommer jag inte vilja prata mer om det här. Jag kan inte styra vad andra medier kommer att skriva eller citera från QX, men det enda jag kan se till är att den här originaltexten, själva källan, är korrekt. Och det känns bra.

Katten Smilla kommer jamande in i köket, hon vill ha mat. Kajsa slevar upp en burk med Whiskas på ett fat och ställer ner på golvet. Kajsa tittar på mig och säger:
– Det måste ha hänt lite sedan Eva och Efva kom ut, det är ju 15 år sedan. Att jag har en flickvän kan inte vara så stor grej. Jag förstår självklart att det finns ett intresse eftersom jag är känd och att jag tidigare varit gift med Måns som är känd, men annars är det väl ingen big deal längre?

Frågan hänger kvar i luften en stund, sedan frågar jag henne om hon ser sig själv som bisexuell.
– Jag kan tycka att det är lite svårt att svara på. För även om jag inte haft några längre förhållanden med tjejer tidigare så har jag haft känslor för tjejer. Men jag har inte gått runt och känt mig bisexuell. När jag träffade Måns och var jättekär i honom såg jag mig inte som bi, jag kände mig jättehetero och var jättekär i honom. Det är liksom inte ”åh stackare, du har levt en lögn och nu äntligen har du hittat rätt”, för lika lesbisk som jag känner mig idag, lika heterosexuell kände jag mig när jag var ihop med Måns. Men när jag blir gammal och jag ser tillbaka på mitt liv så kanske man kan se att jag är bisexuell. Men i stun- den, i relationen, har jag alltid känt mig det ena eller det andra. Så har det alltid varit.

När kom du ut för din familj?
– Det gjorde jag ganska direkt efter att jag träffat Kristina. Mammas enda reaktion var, ”jaha, så du är lagd åt det hållet”. Sedan var det utagerat. De tycker jättemycket om Kristina.

Vad har du och Måns för relation idag?
– Vi hörs och pratar ibland, men vi har väl ingen ”bästa kompis”-relation, vi har respekt för varandra.

Har du varit på Pride någon gång?
– Nej.

Har det lockat?
– Det har nog känts lite för läskigt, det har kanske varit lite ”too close to home” (skrattar).

Är du engagerad och intresserad av HBT-frågor?
– Ja, absolut, jag har många vänner som är…H…BT. Säger man HBT? (skrattar) Det låter så stelt! Är det okej om jag säger gay? Jag har några vänner som är väldigt engagerade så visst har jag ett intresse i såna frågor.

Har du varit ute på gayställen någon gång?
– Ja, jag har varit på Zipper, Torget och på Kolingsborg. Men inte på några renodlade tjejställen, det har jag inte riktigt vågat än (skrattar). Men man vet aldrig i framtiden…

En av dina vänner är före detta längdhopparen Peter Lindecrantz Häggström som kom ut för två år sedan. Jag vet att du var engagerad i höstas när han gifte sig med sin man.
– Ja, vi hade bröllopsmiddagen på mitt lantställe på en ö i skärgården. Men just den dagen gick strömmen. Jag trodde först att den skulle komma tillbaka efter ett tag som den brukar, men efter lunch fick jag veta att kabeln var av och att det skulle ta 3-4 dagar att laga! Du förstår paniken. Och när jag hämtade personalen från Melanders fisk som lagat maten och vi satt i båten så började båtmotorn att pipa och tjuta eftersom oljan höll på att ta slut. Motorn var nära att skära, och vågorna slog in i båten och maten for… Allt strulade (skrattar). Sen fick jag skynda mig in till stan för att hinna till vigseln i Stadshuset och Peter såg på mig att allt inte riktigt var under kontroll. Men det blev bra ändå till slut. Det blev en annan slags fest, med tända brasor, eldar och väldigt mycket stearinljus. Och otroligt mysigt.

Jag gissar att det var du som stod för vinet?

– Då gissar du rätt (skrattar)

Kajsas nya karriär är nämligen inom vinbranschen. Företaget Kajsa Wines starta- des 2010 och numera importerar hon vin från världens alla hörn. Ett intresse som tog fart tack vare alla träningsläger i Sydafrika.

Men du, idrott och vin… det låter som en halvbra kombination.
– Ja (skrattar), och det började redan i slutet av 90-talet. På träningslägren bodde vi i ett av de bästa vindistrikten i världen, Stellenbosch, och jag började åka runt på vingårdarna för att lära mig en del och jag tyckte det var hur roligt som helst.Vin blev liksom något mer än bara rött eller vitt. Jag läste mycket om viner och köpte flaskor och sparade. Men jag pratade aldrig om det, det fanns något tabu med det när man idrottade. Men när jag väl la idrottskarriären på hyllan gick jag en sommelierkurs på ett år. Och ju mer jag lärde mig ju mer insåg jag hur mycket jag inte vet. Vinvärlden är hur stor som helst och det är alltid någon som vet mer och kan bättre.

Vilka viner gillar du bäst?
– Jag fångas av personliga historier runt vinet, varför det smakar som det gör och vem personen är som gjort vinet. En typisk Kajsa-flaska har en story bakom sig, det blir roligare då. Det är som en tavla, ju mer du vet om tavlan och dess ursprung desto mer spännande blir den.

Har du ett favoritvin just nu?
– Det är svårt att välja, men jag brinner för ett vin som är framtaget av en kvinnlig vinmakerska som heter Carmen Stevens. Hon var den första färgande kvinnan som fick gå en winemakers-utbildning efter apartheidregimen. Att höra henne berätta sin historia är fantastiskt. Hon är en av mina idoler. Idag är hon en av Sydafrikas mest erkända vinmakare och vingården hon jobbar på heter Amani.

– Sen är jag väldigt förtjust i champagne, och jag har en bra champagne som jag är mycket stolt över. En perfekt nyårs- champagne, säger hon och ler brett.

Vad ska du göra i jul och på nyår?
– Vi kommer att resa bort. Och det ska bli enormt skönt. Förra julen satt jag hemma hos mamma och pappa och var nyseparerad och bodde i en övernatt- ningslägenhet. I år får jag fira både jul och nyår med Kristina. Det känns fantas- tiskt.

När jag lämnar Kajsas lägenhet och går längs Hornsgatan känner jag mig lite som Carina Berg när hon flyttar ut från personerna hon sovit över hos. Jag lämnade visserligen inte kvar något inramat fotografi på mig själv, men vi hade en trevlig dag ihop. Jag gillar Kajsa. Jag tycker hon är tuff som tar steget ut. Det är coolt.
Nästan coolare än att sätta världsrekord. Och det här kan ingen ta ifrån henne.