QX krönikör och frilansande skribent Mian Lodalen har gjort många texter för QX genom åren. 2006 intervjuade hon fyra av Sveriges nyblivna OS-silvermedaljörer. Här återpublicerar vi den intervjun.

Annons
Annons

Jag har ringt.
Jag har bönat och bett.
Fast mest tjatat. ”Snälla, snälla ni kan väl ställa upp. Det vore så otroligt bra. Om så bara en enda person på er nivå kommer ut vore det guld värt”.
Mer tjat, några månader och ett SM-slutspel senare kommer ett sms från lagkaptenen Erika Holst i svenska ishockeylandslaget. ”Om det fortfarande är aktuellt, så är vi på”.

I mejl föreslår jag, för enkelhetens skull, att vi ska ses hemma hos mig. ”Jag kan fixa lite sushi och vin”. Får till svar att de tränar och därför inte dricker alkohol. Holst föreslår istället ”cola eller mjölk”. Och sushi är tydligen heller ingen hit.
”Vi är ju hockeylirare… men gärna vanlig mat”, skriver hon.
Vilken diet för ishockeyspelare? Mina enda erfarenheter av hockey är mina fåtal besök i HV71:s hemmarink i Jönköping och då åt vi korv med bröd. I alla fall vi som hade ståplatsbiljetter utanför sargen.

De näst bästa i världen på ishockey fnittrar äntligen in i lägenheten. Erika Holst, Kim Martin, Danijela Rundqvist och Ylva Lindberg är på otroligt gott humör. Flamsiga och hungriga hugger de in på vegokorvarna.

Ett lite sent grattis till det historiska OS-silvret. En klassisk sportfråga: hur kändes det?
Danijela: Overkligt! Vårt mål har varit att slå Kanada och USA. Och nu slog vi äntligen USA. Det är det bästa jag har gjort i min karriär.
Kim: Ja, det var två flugor i en smäll. Både att ta silver och slå amerikanarna. Det var en bra tajming. Jag var så glad att jag inte visste var jag skulle ta vägen.
Ylva: Det kändes jättebra. För mig var det här nog once in a lifetime.
Erika: Det var helt sjukt. Jag försökte vara nöjd med silvret. Men efteråt var det ändå svårt att vara riktigt glad. Vi förlorade ju mot Kanada. Nu vill jag verkligen ta guld. Jag har en stark revanschkänsla.

Över två miljoner svenskar hade bänkat sig och satt och bet i tevesofforna. Det var hysteriskt spännande. Hade ni då koll på hur stort det här var hemma i Sverige?
Erika: Det var först när vi kom tillbaka till OS-byn och kollade på nätet som vi fattade att alla stora tidningar hyllade och hade oss på förstasidan och så.
Kim: Lite förstod vi redan i ”gången” där medierna intervjuar oss efter matcherna. Det tog en timme att ta sig femtio meter för alla ville prata med oss. Mobilen pep hela tiden. Vi fick massor av sms. Även från personer som vi inte känner.

Hockeykillarna på er nivå har ju en hel del fans och tjejer efter sig. Hur blev det för er?
Kim Martin: Inga tjejer. Men en del killar hörde av sig.
Danijela: För mig var det helt dött. (skrattar) Jo, förresten. En kille från Örebro hörde av sig när jag hade varit med i Lilla Sportspegeln.

Hur var det för dig Ylva, fick du några ragg?
Ylva: Nä, det var dåligt med det. Det var bara Roth som fick tjejer efter sig.
Erika: Hon fick å andra sidan så att det räckte för hela laget.
(Alla gapskrattar)

Tillsammans med tiotusentals andra jublade jag med er på Medborgarplatsen efter herrarnas guld och ert silver. Hur kändes det att gå ut på scenen där?
Ylva: Det är ju inget man gör varje dag precis. Jag blev alldeles knäsvag.
Danijela: Underbart. Och herrarna var skittrevliga och drog fram oss på scenen.
Erika: De liksom puttade fram oss. Det kändes lite konstigt. Jag tyckte de skulle stå längst fram.
Danijela: Det var likadant under OS. Herrarna kollade på våra matcher och när vi hade slagit USA så stod de längre ner i korridoren och applåderade och klappade om alla som gick förbi. Det var stort.

På 90-talet gjorde jag ett reportage om damhockey. Då fick tjejerna på A-lagsnivå se på när småkillar fick företräde till träningspass. För att komma iväg på sitt första VM tvingades de sälja lotter och korv i hallarna. I sista änden fick de själva betala flygbiljetterna till Toronto. Hur är det med jämställdheten idag?
Ylva: Det har blivit bättre. Och jag är tacksam för den bonus vi fick efter OS. Killarna kan leva på sin hockey, medan vi måste jobba med vanliga jobb. Det är ingen som är ute efter att bli rik, men att jobba heltid och samtidigt vara elitspelare sliter rätt hårt på en. En annan sak är ju att vi aldrig fått ersättning för förlorad arbetsinkomst.
Erika: Det är otroligt mycket bättre nu än förr även om det inte är helt rättvist. Eftersom det ställs krav på oss att vi ska träna och spela som elitidrottare kan man tycka att utvecklingen går för långsamt framåt. Efter att ha spelat i 10-15 år kan man undra hur länge man ska orka. Det känns trist att man aldrig kan unna sig något heller. Som kläder och sånt.
Ylva: När jag kom med i landslaget 1993 fick vi aldrig hjälp med tvätt när vi var iväg på träningsläger till exempel. Vi fick fixa allt själva. På den tiden fanns heller ingen läkare. Det fanns något slags massör som sa typ ”ta en alvedon”. Jag tror vi kallade henne ”Alvedon”. Nu har vi läkare, massör och en materialare som håller koll på allt.

Men vad tänker ni om att tjejerna hade det så där för tio år sedan?
Danijela: Det var ju helt sjukt. Men i klubbarna ser det faktiskt nästan likadant ut idag. Vi behöver inte sälja lotter och korv. Idag städar vi istället för att få in pengar.

Städar?
Danijela: Ja, till exempel på restaurangernas dag i Kungsträdgården. På klubbnivå finns inga pengar. Herrar-
na behöver inte städa precis. Förbundet kom in i omklädningsrummet och öns- kade oss lycka till före finalen. Det hade varit kul med lite support och en lyckönskan innan vi åkte.
Erika: Kan någon säga något positivt? (skrattar)
Ylva: Ja, det kan jag. Claes Göran Wallin som är chef över alla landslag har hjälpt oss och varit ett grymt bra stöd. Han är en riktigt bra kille.

Vad skulle ni önska från förbundet för att kunna bli bättre, starkare och prestera maximalt?
Erika: Att förbundet året före OS samarbetar med SOK (svenska olympiska kommitén) så att vi kan skapa ett centraliserat lag, där alla får möjlighet att bo i samma stad. Och att vi kan få lön. Jag tror inte att det är en omöjlig önskning. Om de vill skulle det gå att ordna.
Ylva: Jag önskar att de kunde arbeta för att vi skulle kunna få stipendium så att vi slapp jobba med vanliga jobb och kunde koncentrera oss helt på träningen.

Homofobin inom idrotten diskuteras med jämna mellanrum. Just sportvärlden tycks vara en av de sista homofobbastionerna.Vad är det som krävs för att det ska bli lättare att komma ut?
Ylva: Vi är tjejer som utövar en från början väldigt mansdominerad sport. Så där har vi ett problem redan från början. Att vi är inne och trampar på den marken. Vi är ju lite av pionjärer fortfarande. Om man dessutom ska spä på med att man är gay… jag vet inte. Personligen vill jag bli uppmärksammad för att jag är en bra spelare. Jag vill inte placeras i ett fack för att jag är gay. Det kanske är min egen homofobi? Jag står inte för mig själv i alla lägen. Men just hockeyn och fotboll är lite macho och det kanske spelar in?
Danijela: I fotbolls- och ishockey- världen är det ingen som kommit ut. Men ju fler som gör det desto vanligare blir det. Men det kanske är svårt att vara de första att göra det.
Ylva: Jag vill inte heller att folk ska tro att alla tjejer som spelar hockey är gay. Eller att sporten ska förknippas med det…
Danijela: Men så är det ju redan…
Ylva: Men jag vill inte att det ska vara så.
Danijela: Vad fan spelar det för roll? Du är bra på hockey. Jag blir så irriterad på det där. Om någon stor, grym spelare som alla älskar kom ut skulle det bli världens uppståndelse. Människor med fobi har det för att de inte är vana vid att umgås med lesbiska. Det kan jag säga att jag också hade innan jag började i landslaget. Sedan träffade jag många och då kändes det inget konstigt alls längre.
Kim: Vi är ju alla bara människor, eller hur?
Ylva: Om man är homofob kanske man tror att jag blir helt tokig om jag kommer in i en dusch med femton nakna tjejer. Men jag menar, jag bryr mig lika lite som någon som är hetero.

Fotbollsmålvakten Magnus Hedman sa i en intervju nyligen att ”en bög aldrig skulle överleva i ett svenskt omklädningsrum”. Hur är det för lesbiska i damlagen?
Erika: Det där är tragiskt. Visst är miljön tuff för herrarna. Men bakom de hårda spelarna finns människor som har barn och kanske en mamma där hemma som de älskar och har sett upp till. Men jag tror faktiskt att det finns elitspelare som har kommit ut i sina lag. För egen del har jag aldrig lidit. Å andra sidan har jag aldrig kommit ut på det sättet att jag har gapat ut det. Jag har inte behövt det. Folk har nog vetat det om mig in- nan jag sagt det.
Kim: Ja, det smyger sig fram ändå vilka som är det. Man märker det på stilen och sen snackar ju en del om vilka som är det och så. Men jag tror att vi tjejer vi är ganska öppna. Det är inte många som skriker ut det, men inte hel- ler så många som smyger.
Danijela: Jo. Jag tror att det är många som smyger. Det är väl hemskt att folk inte vågar säga det. Att kunna vara öppen är ju en fråga om trygghet.
Erika: Jag har alltid känt att jag kan vara öppen. Det är ingen som bryr sig.
Kim: Jag tycker att landslaget är en trygg grupp där vi är öppna mot varandra och ganska tajta. Jag tror ingen skulle säga sådär om att ”inte överleva” om något damlag. De som inte pratar kanske inte skäms, man kanske bara inte vill berätta det.

Hur hanterar sportjournalister frågor om ert privatliv?
Erika: Jag undvek själv att svara på frågor om mitt privatliv. Precis före OS och under spelen ville inte jag att det skulle stå ”flickvän” efter frågan om ”familj”.
Ylva: Samma här. Jag är ju inte öppen på jobbet heller. Men nu blir jag det (skrattar). När jag fick frågan om familj svarade jag att jag bodde ensam. Det var ju ingen lögn eftersom jag inte är sambo med min flickvän. Men jag sa heller inget om partner. Min tjej däremot är jätteöppen. Men vad som krävs vet jag inte riktigt. Sporten är en spegling av övriga samhället. I takt med att fler står för det överallt, på arbets- platser och i skolan så blir det ju enklare. Även för folk i idrottsvärlden.
Erika: På ett sätt känner jag mig oengagerad i frågan. Jag har aldrig funderat på hur man ska få alla flator att vara öppna. Det kanske är lätt för mig att säga som aldrig haft några problem med det. Men var och en får själv bestämma vad som är bäst för honom eller henne. Kom ut, eller gör det inte. Och om folk inte gillar dig kan de väl dra. Man får välja att umgås med dem som gillar en.
Danijela: Det är klart att det underlättar ju fler som kommer ut. Om jag var flata skulle jag tycka så. Det är ju jobbigt att vara ensam mot världen.
Erika: Jag har aldrig upplevt att jag är ensam mot hela världen och det kanske är därför jag inte behöver vifta med en regnbågsflagga.
Ylva: Det där hänger väl lite på hur man behandlas i början av sin ”gaykarriär”. Möts man av fördomar så får man också en svårare resa. Jag har själv aldrig haft några problem i mina lag. Men på en del jobb jag varit på drar de bögskämt och då har jag valt att inte svara på frågor om hur jag lever. Om jag hade varit hetero tror jag att jag ha- de sagt något. Nu sitter jag bara tyst.
Danijela: Jag har sagt ifrån skitmånga gånger när folk i omklädnings- rum sagt till exempel ”äckliga lebba”.
Ylva: För mig känns det definitivt tryggare i laget än på jobbet.

Hur känns det nu då, nu kommer du ju faktiskt ut?
Ylva: Det känns okej.

Och du då Holst?
Erika: Det känns helt okej.

Hur ser damhockeyn om tio år?
Kim: Då är vi proffs. (skrattar) Nä, jag skojar. Realistiskt. Jag tror att alla lag kommer bli proffsigare. Standarden kommer att bli högre. Det kommer att bli fler lag från andra länder till VM och OS. Jag tror också att serien här hemma kommer att bli jämnare och bättre. Förhoppningsvis kommer det in mer peng- ar till damhockeyn. Det vore också roligt och bra om det skulle tillkomma fler sponsorer.
Danijela: Ja, alla som vill sponsra oss är välkomna att höra av sig. (skrattar) Våra tränare idag får inte mycket betalt. Jag drömmer om att det ska finnas tillräckligt med pengar för att vi ska kunna få de bästa tränarna.
Erika: Att tjejer som spelar på elit- nivå kan leva på hockeyn. Jag tror vi skulle kunna bli så mycket bättre om vi till exempel kunde jobba mindre och få en chans att vila mellan alla träningspass. Vissa fotbollstjejer lever på att bara spela. Det borde även gå med hockeyn.