I Peter Roths nyutkomna bok Livet Hivet Döden (Visto förlag), som är hans första, berättar han om sitt liv från början av 80-talet och framåt.
– Jag separerar från min flickvän och börjar träffa killar samtidigt som aids-hysterin startar. Det var inte så lätt att komma ut som bög då… Samtidigt har jag hand om min ettåriga dotter som bor hos mig. Jag är naturligtvis jätterädd för att smittas av hiv, och att min dotter ska förlora sin pappa, så jag har säker sex.
I mitten av 90-talet testade Peter amfetamin för första gången.
– Dagen efter tänkte jag ”Peter, det här får du aldrig testa igen för då kommer du att bli narkoman”. Det var en så stark upplevelse, en känsla som inte går att beskriva… Sedan tog det kanske ett halvår innan jag testade igen, men då hade jag förträngt den där gamla tanken, och kom väl mest bara ihåg hur häftigt och upplyftande det var. Jag tänkte ju inte att jag kunde bli narkoman, utan ville bara testa en gång till. Det är precis så beroendesjukdomen fungerar, man tänker ”bara lite till” och så är man inne i det hela. Det här var en tid då Stockholms klubbliv blomstrade, så jag testade amfetamin igen, och även LSD. Sedan blev det bara värre och värre. Efter några år träffade jag en kille som även injicerade amfetamin, och även då tänkte jag att jag bara skulle testa en gång. Men så blev det såklart inte.
Peter flyttade i den här vevan till London under ett par år, något han själv kallar ”geografisk flykt” och ett sätt för honom att försöka bryta sitt destruktiva liv och komma ifrån missbruket. Men han förstod snabbt att det knarkades minst lika mycket i London som i Stockholm.
– När jag kom tillbaka till Stockholm var det första jag gjorde att söka upp mina gamla knarkarkompisar, och det var då det hela satte igång ordentligt. Sammanlagt var jag sprutnarkoman i fyra-fem år.
Hur var relationen med din dotter när du var som djupast nere i missbruket?
– Nu kanske jag börjar gråta… Jag har världens finaste dotter. Jag trodde inte hon visste att jag knarkade, utan försökte dölja det för henne. Hon bodde också utomlands en del av den tiden. Efteråt har hon berättat att hon förstod hur det låg till och att hon var väldigt orolig för mig. Hon har alltid sagt ”Pappa, jag älskar dig för den du är”. Hennes kärlek har varit viktig för mig, inte minst i början av mitt drogfria liv. Jag skämdes ju väldigt mycket över vad jag hade gjort, över det jag raserat. Att då få höra från henne att hon älskade mig betydde oerhört mycket.
Vad blev vändpunkten som gjorde att du så småningom blev drogfri?
– Vändpunkten blev att jag fick hiv. Jag är osäker på om jag fick hiv via missbruket eller sex. Mot slutet av min drogperiod kände jag stort självförakt och sket i om jag blev hiv-positiv. Det spelade ingen roll, jag kunde lika gärna dö. Jag slutade med säker sex, och träffade en kille som jag senare fick veta var hiv-positiv. Det var då, hösten 2003, jag gick och testade mig. Och det var beskedet att jag var hiv-positiv som fick mig att ta tag i mitt liv ordentligt. Jag förstod att om jag fortsatte att knarka samtidigt som jag var hiv-positiv så skulle jag inte klara av att ta mina hiv-mediciner, och att jag troligen skulle dö ganska snabbt. Men jag ville ju fortfarande inte att min dotter skulle förlora sin pappa, så jag tog tag i livet, även om det tog ett år innan jag blev helt drogfri. Jag var bland annat på behandlingshem i sju månader.
Hur länge har du varit drogfri nu? Finns det fortfarande en risk att du trillar tillbaka i missbruk?
– Jag har varit drogfri sedan den 25 oktober 2004, så i höst är det 16 år. Det finns alltid en risk att trilla tillbaks, jag har sett många genom åren som har börjat knarka igen och sedan dö. Utifrån mina erfarenheter som drogterapeut, som jag nu varit i tio år, vet jag att det är väldigt lätt att trilla dit igen om man inte tar hand om den här sjukdomen hela tiden. Själv går jag fortfarande på så kallade tolvstegsmöten och fortsätter att bearbeta mig själv på olika sätt. Om man känslomässigt trillar tillbaka i gammalt tänkande är det lätt att börja fundera på droger igen.
Att skriva den här boken har kanske också fungerat som en slags terapi?
– Det har det faktiskt. Under mina första år som drogfri gick jag mycket på Noaks Ark där de ville att jag skulle föreläsa, och efter några år kände jag att jag ville skriva ner det jag då berättade om.
Vem har du skrivit boken för?
– Jag har skrivit den mycket för gayvärlden, men även för andra narkomaner. Jag sjönk ju väldigt lågt och förlorade i stort sett allt, som jobb och lägenhet, inom ett par år. Och blev dessutom hiv-positiv. Med boken vill jag visa att det går att ta sig ur en svår situation och skapa ett gott liv. Jag vill ge hopp, men också varna. Speciellt i gayvärlden är det normaliserat med droger när det gäller festande och sex. Chemsex har ju blivit väldigt vanligt, exemplevis genom crystal meth, som gör att man kan ha sex i flera dar. Jag har mött jättemånga bögar som har börjat på det sättet, blivit hemlösa och fördärvat hela livet. Hade jag själv haft lite mer information om hur beroendesjukdomen fungerar så hade det kanske inte behövt gå så långt som det gick.
Fanns chemsex när du missbrukade droger?
– Ja, men man kallade det inte för det då. De var ju så jag började, genom att vara ute och dansa och ha sex efteråt. Det var det som var inkörsporten. En del klarar av det, men en stor del kommer inte att klara det utan att bli beroende; en process som kan ta flera år. Det är detta jag tycker är viktigt att prata om, och varna för hur det kan gå.
Du menar att vem som helst kan bli narkoman?
– Använder man droger tillräckligt mycket och tillräckligt länge så blir man narkoman, så är det bara. Men vissa människor har större sårbarhet att hamna där än andra, om man exemplevis har haft en jobbig barndom eller missbruk i familjen. Det kan också vara ärftligt.
Vilket är ditt bästa råd för att inte hamna i drogmissbruk?
– Börja inte testa droger, det är bara dumt. Det är som rysk roulette, du vet inte var du hamnar. Jag trodde aldrig jag skulle hamna där när jag började testa droger. Jag hade ju jobb, bostadsrätt och bil. För mig var narkomaner sådana som var på plattan, de var inte som jag. 90 procent av alla narkomaner ser man inte. Droger är bara kemisk lycka; sök istället den riktiga lyckan. Jag vill också framhålla att det inte är ovanligt att man blir hiv-positiv när man hamnar i missbruk. Det är då man gör dumma saker man inte skulle göra om man är drogfri.
Avslutningsvis – hur lever du i dag?
– Jag har sedan mer än tolv år ett förhållande med en jättefin man, som inte är hiv-positiv. Vi har det jättefint; det är det längsta förhållandet i hela mitt liv. När jag blev drogfri bestämde jag mig för att försöka behålla allt jag får och slutföra allt jag gör, och inte jaga snabba kickar. Det är inte förälskelse och sex som är viktigt, det är kärleken. Jag har ju också min dotter som fyller 40 i år, och tre barnbarn som jag träffar mycket.
Uppdaterad 2020-06-08
