Jag dröjde mig kvar, drog med foten i gruset och ville så gärna ha en kram till. En kram som jag inte ville skulle ta slut. Såg hon mig ens? Kommer vi någonsin träffas igen? Jag satte mig i bilen och funderade medan jag åkte hemåt, ”kan man sakna och längta efter någon som man bara har träffat i 24 timmar?” Det kändes plötsligt som jag var med i filmen “Sliding Doors”. Nu kunde mitt liv ta två olika riktningar.
Jag kom till konferensen som en person men åkte hem som en annan. Jag åkte dit som hetero men kom hem som gay.
Och det var ingen teflonpanna jag fick i huvudet, det var en gjutjärnsgryta. Pang liksom. Allt var annorlunda. Men ändå så självklart.
I det självklara blev allt också väldigt komplicerat. Vad gör jag nu, hur ska jag gå vidare? Jag hade kille och tre barn hemma och levde Svensson-liv i en liten stad i Småland. Så åker jag till Stockholm en helg och blir blixtförälskad i en kvinna för första gången i mitt liv. Jag hade ju inte ens tänkt tanken innan att jag skulle kunna vara lesbisk.
Eller det stämmer inte, jag hade tänkt tanken en gång tidigare, för 20 år sen.
“Vad kommer folk tänka om mig om jag fortfarande är oskuld när jag fyllt 18 år? ’Vad är det för fel på henne?’ Det är bara att göra det, tänkte jag. Det är bara att bita ihop. Alla går igenom en identitetskris och jag är inte lesbisk bara för att jag inte vill ha en snopp i mig. Eller är jag det?”
Med kemiboken under armen längs den långa korridoren på Albäcksskolan i Hultsfred var det första och enda gången jag funderat på om jag var lesbisk.
Nästa gång jag gjorde det var det ett faktum, då var jag 33 år gammal.
Efter det himlastormande mötet försökte jag återgå till rutinerna hemma. Men tankarna och känslorna jag upplevt pockade hela tiden på min uppmärksamhet. Det bubblade i mig. Av lust och glädje, men även av panik när jag insåg vad det skulle innebära. Tack och lov kom Tango in i mitt liv som en skänk från ovan. Tango hade fötts i Central Park Zoo och var den första pingvinungen med två pappor. Berättelsen om Tango hade nu blivit bok och jag läste sönder den för barnen, om och om igen, varje kväll. Till slut skrek de rakt ut ”Vi vet att man får tycka om vem man vill, man kan ha två mammor, två pappor, fyra mammor… ”
Barn är helt fördomsfria.
Egentligen tänkte jag aldrig på vad folk skulle tycka, mer på vad det skulle innebära. Inte heller tänkte jag på att det fanns något konstigt i att det var en kvinna jag fått känslor för. Ingen kan väl tycka något om det sannaste jag upplevt? Sanningen kan ju aldrig vara fel. Först när frågorna kom började jag själv fundera, har det alltid varit så här? Är jag bisexuell eller lesbisk? Spelar det någon roll? Behöver jag verkligen ”facka” in mig själv för att omgivningen ska kunna förhålla sig till mig, eller för att jag ska kunna förhålla mig till omgivningen.
Sen gick allt väldigt fort. Och relativt enkelt. Förstående föräldrar och en ännu mer förstående sambo. Vi kunde mötas i att ”hon” hade något som ”han” inte kunde ge mig. Vi insåg båda att vi var fast i ett förhållande som inte var riktigt sant.
Jag berättade för barnen. För vänner och familj. Jag strålade, kände inåt, blommorna doftade annorlunda, maten smakade mer, mina vänner kändes närmare, kärleken tog över i allt jag gjorde. I min verklighet var jag oskuld vid 33 års ålder. Det här var något jag aldrig tidigare upplevt. När det är kärlek möts man, helt fritt, på en annan plats, flätas ihop och blir ett.
Fack eller inte, lesbisk hit eller bisexuell dit, oskuld eller inte, vem bestämmer din sanning? Det finaste av allt är att vi älskar, att vi är snälla och att vi respekterar varandra. Allt det definierbara och odefinierbara runt omkring känns mindre viktigt.
Mitt liv har tagit en annan riktning. Precis som i filmen ”Sliding Doors”. Det händer att jag funderar på hur livet sett ut för mitt andra jag, som i filmen, vad som hänt om jag inte åkt på den där konferensen. Hade jag insett sanningen till slut? Eller hade livet tuffat på? Frågor jag aldrig kommer få svar på. Men vad jag vet idag är att jag står här, som lesbisk kvinna, med foten i gruset och att jag fortfarande gärna vill ha en kram till.
Johanna Bälter
