Syskonen Abbey, 20, och Agnes Arrhult, 17, har över 100 miljoner streams med hits som Monster, My Addiction och All I Need. I somras uppträdde de på EuroPride och den 1 mars släpper de singeln Kids Of Paris, en låt om att komma över motgångar och att vända negativt till positivt. Syskonduon från Arvika har alltid varit tighta, som syskon, bästa vänner och i sin kärlek till musiken.
– Det spelades alltid nåt hemma, från Beatles, via Kylie Minogue till Bowie och Madonna. Jag minns när Madonnas ”Hard Candy” kom hem på posten och vi hade städdag, dansade runt och jag fick gåshud till vissa låtar, berättar Abbey.
– Som små brukade vi skriva texter på varsitt håll och sen sjöng vad vi hade kommit på för varandra. Idag sitter vi i studio med en producent som tar fram ackord, ett beat och så brainstormar vi utifrån det, säger Agnes.
Deras karriär tog fart när de jobbade med YouTubern Joakim Lundell, och väldigt snabbt toppade de listorna med sin dansanta electropop.
”Googlar man Arrhult så finns där flera artiklar från 2017 om duon där Abbey under namnet Ava planerar att genomgå en könskorrigering”
– Vi är jätteglada och ödmjuka för hur vi startade med Joakim. Vi fick en push av honom och kom ut som låtskrivare. Det samarbetet gav oss ett fönster och ett självförtroende som låtskrivare, så nu satsar vi allt på Arrhult, säger Abbey.
– Men vi hade en längtan efter att jobba med vårt eget material, elektronisk RnB med popkänsla. Vi älskar en bra poplåt med konstiga ljud här och där som gör att den sticker ut, berättar Agnes.
Googlar man Arrhult så finns där flera artiklar från 2017 om duon där Abbey under namnet Ava planerar att genomgå en könskorrigering. Men idag ser sig Abbey som en kille med pronomen han.
– Det är mycket jag inte har hunnit gå igenom och förstå av den perioden i mitt liv. Det känns nästan overkligt… Jag har många sidor av mig själv som jag gillar att uttrycka och Ava tog över en period då jag trodde jag hittat mig själv.
Abbey var nära att påbörja hormonbehandling när hans psykolog fick honom att inse allvaret i vad han var på väg att ge sig in på”
– Som många unga så visste jag inte var jag platsade i samhället, och jag kände mig vilsen. Jag läste mycket, påverkades av transpersoners berättelser och kände igen mig. Borde inte jag vara trans också?
Vid 16-17 år började Abbey att sminka sig, ”tucka”, och kalla sig Ava. Det blev ett uppvaknade.
– Alla var så stöttande och fina, det var som att alla bara väntat på det. Som att bitar föll på plats, både för mig och min omgivning, när jag sa att jag var Ava. Så jag tänkte att det var rätt. Jag greppade det inte riktigt då, att det här var ett stort steg att ta. Jag fattar att det är en enorm grej för många transpersoner att komma ut, och nu kan jag se att jag kom ut för snabbt. Men jag är väldigt impulsiv och bestämd, och inget hade kunnat stoppa mig. Jag hade bestämt mig.
Under över ett år levde Abbey som Ava, gick upp tidigt på mornarna för att raka sig tills det blödde, sminkade sig, bar peruk och padding för att få kvinnliga former.
Abbey var nära att påbörja hormonbehandling när hans psykolog fick honom att inse allvaret i vad han var på väg att ge sig in på.
”Jag trodde ju att jag ville det då och inget hade antagligen kunnat stoppa mig”
– Jag insåg att pojkversionen av mig inte var nåt jag ville ifrån. Det var mer att jag accepterades som trans och fick den bekräftelse som jag alltid velat ha. Men när jag började tänka igenom allt och tog jag ett avbrott från smink, rakning och så, så blev det uppenbart: Det här var inte rätt om jag skulle behöva ta en brejk från det. Transpersoner behöver inte det där ytliga attributen, att vara trans är något du vet att du är ändå.
Ångrar du att du berättade om könskorrigeringen offentligt?
– Ångrar vet jag inte, jag trodde ju att jag ville det då och inget hade antagligen kunnat stoppa mig.
Agnes berättar att hon stöttade Ava som nu blev Abbey igen, men tog aktivt ett steg tillbaka och gav sitt syskon tid.
– Jag märkte ju på dig att du hade mått lite dåligt. Jag blev lite chockad, men samtidigt förstod jag. Det var ju inget fel det du gjorde, det var en tvungen process innan Abbey hittade sig själv.
Har du hittat dig själv idag?
– Ja. All tid efter att jag insåg att jag inte är trans så var jag rädd för att inte bli omtyckt som Abbey. Jag hade hittat mig själv, men skulle folk gilla honom? Men idag älskar jag mig själv som jag är och får kärlek av både min pojkvän, familj och min omgivning. Jag kan fortfarande uttrycka mig feminint och glider mellan manligt och kvinnligt. Jag gör min grej helt enkelt.
”Vi hade förberett oss i flera månader och fick visa vilka vi är”
Syskonen växte upp i Arvika och Sundsvall, och har hela livet backats av sina föräldrar att gå sin egen väg.
– Mamma är väldigt ”gaymom” och ”supportive”. Andra föräldrar på dagis kunde besväras av att jag kom med klänning och säga att de var oroliga att deras barn skulle bli påverkade av mig. Men våra föräldrar har aldrig tagit sån skit, de sa ifrån och körde aldrig det där blå och rosa till mig och Agnes, utan vi fick själva upptäcka vad vi ville, berättar Abbey.
I somras spred syskonen Arrhult acceptansen de uppfostrats med på EuroPride.
– Vi hade förberett oss i flera månader och fick visa vilka vi är. Det var verkligen en upplevelse, ett drömställe att spela på. Det är en vibe där man bara får så mycket kärlek, och får ge kärlek, berättar Agnes stolt.
Melodifestivalen lockar just nu tre miljoner tittare varje lördag, men det är inget syskonen haft en tanke på hittills.
– Men man ska aldrig säga aldrig. Det är fler unga personer med nu och det tycker jag är riktigt nice, fastslår Agnes.
Framöver väntar fler musiksläpp, Arrhult vill få ut låtar och växa både som låtskrivare och personer.
– Musiken är liksom inget vi valt. Det är nåt vi måste göra för att må bra. Och det gör vi nu.
PS. För er som undrar, Arrhult är ett taget namn som syskonens gammelfarfar tog. Idag är släkten det enda som bär namnet.
