Brev från Oliver & Niklas

På grund av en onyanserat och hätsk debatt kring värdmödraskap valde vi att undersöka möjligheten att skaffa barn med en ensamstående kvinna.

Annons
Annons

Efter kontakt med tre olika kvinnor insåg vi att det var svårt att hitta en samsyn kring föräldraskap på lika villkor. Det berodde förmodligen på att de kvinnor vi träffade inte var personer som vi kände sedan tidigare.

Vi fick kontakt med ett annat killpar som skulle bli fosterföräldrar genom gruppen Regnbågsfamiljer på Facebook, vilket var ett alternativ som vi överhuvudtaget inte övervägt. Vårt resonemang var att eftersom adoption i princip inte var möjligt skulle väl även denna dörr vara stängd.

De rådde oss att anmäla vårt intresse att bli familjehem på en webbsida som heter ”Familjehemsbanken”. På sidan skriver man några ord om sig själv vilket sedan är tillgängligt för kommuner och andra aktörer. Efter ett antal månader blev vi kontaktade av en kommun som ville träffa oss för ett första samtal. Det ledde vidare till ett antal besök av socialtjänsten i vårt hem, en granskning av olika register och en psykologisk utredning.

Helt plötsligt var allt klart och vi fick reda på att en liten kille på 5 år behövde ett familjehem. Inom ramen av ett par månader fick vi träffa honom i jourhemmet och han fick besöka oss i vårt hem för att sedan flytta in. En galen period som kan liknas vid en tvåmånaders ”graviditet”. Kvällen innan han skulle flytta hem var overklig. Rummet var färdigställt med leksaker, tavlor och annat som vi trodde skulle passa en femåring. Vi satt på golvet och vek hans kläder och tittade på varandra i tystnad med tårar i ögonen.

Det har nu gått tre år och vi är mitt uppe i en vårdnadsöverflytt vilket innebär att vi övertar vårdnaden. Umgänget med vår sons biologiska släkt fungerar fint och vi har blivit pappor på ett sätt som vi inte trodde var möjlig. Det har varit och är en fantastisk resa som vi inte ångrar en sekund.

Våra råd till andra potentiella pappor och mammor som överväger att bli föräldrar på samma sätt som vi är att inte betrakta den här typen av föräldraskap som ett andrahandsalternativ. Det kommer krävas kraft, ovillkorlig kärlek och mod för att våga investera alla sina känslor i ett arrangemang som i slutänden kan leda till att barnet flyttar hem till ursprungsfamiljen. Ni kommer, precis som när ni inledde en relation till er partner, få ännu en släkt att förhålla er till och dessutom myndighetspersoner från exempelvis socialtjänsten. Samtidigt kommer ni förhoppningsvis få möjligheten till en obeskrivligt fantastisk och underbar resa som föräldrar, som i vårt fall har gått smidigare än vi någonsin hade kunnat föreställa oss.

Vår dröm är inte längre bara en dröm.

Brev från Peter & Jocke

Vi är ett samkönat manligt par som länge längtat efter barn och familj. Surrogat och adoption var inte några alternativ för oss, så vi började fundera i nya banor. Vi hade gott om utrymme i hemmet och kände att vi skulle kunna få plats med flera barn. Det var då tanken att vara familjehem väcktes.

Vi började undersöka om andra samkönade par hade blivit accepterade att vara familjehem men kunde inte hitta någon annan som varken försökt eller tänkt tanken, i alla fall inte inom vårt nätverk. Däremot har vi båda vuxit upp i familjer som varit familjehem åt andra barn så alternativet var naturligt och det kändes självklart att vi skulle försöka.

Sagt och gjort så lade vi ut en annons på familjehemsbanken. Vi berättade om oss, att vi var ett stabilt par med barnlängtan som kunde erbjuda ett hem för ett eller flera barn med trygghet och kärlek, och svaren började trilla in direkt.

En närliggande kommun började utreda oss, men det går också lika bra att kontakta sin hemkommun. Utredningen görs grundligt av en socialsekreterare. De tittar på bakgrund, stabilitet, ekonomi och mycket mer. Allt för att ge det familjehemplacerade barnet de bästa förutsättningarna i livet. Vi intervjuades tillsammans och var för sig – och till slut kom beskedet att vi blivit godkända som familjehem.

När vi var godkända gjorde socialsekreterarna en matchning med vad de trodde skulle vara den perfekta lösningen för både oss familjehemsföräldrar och barnet. Man har rätt att tacka ja eller nej till förslagen man får på barn med olika problematik och bakgrund. Det kan ju vara så att man känner att man kan ta emot en tonåring eller en nyfödd eller vise versa.

När vi väl tackade ja till en placering fick vi massa information kring just det barnets behov, bakgrund och biologiska nätverk. Vi var tvungna att vara helt säkra på att vi ville gå in i det uppdraget innan vi träffade barnet, eftersom inget barn ska behöva känna sig avvisat. Sedan börjar en inskolningsprocess där alla fick lära känna varandra under några veckor innan barnet slutligen flyttade hem till oss.

Det var en omtumlande resa som tog runt sex månader upp till ett år från vi började tills barnet flyttade hem till oss. Men idag flera år senare rullar familjelivet på bra med skola, träning, barnkalas och allt som det innebär att ha barn.

Som familjehem har vi ett uppdrag att se till att barnet har kvar sitt biologiska nätverk vilket kan innebära att man träffar biologiska föräldrar, far/morföräldrar eller syskon då och då. Vi får stöd av socialtjänsten med att vara föräldrar och en ersättning som ska täcka uppdraget att vara familj. Efter tre år som familjehem ska en vårdnadsöverflyttning tillfrågas familjehemmet där då vårdnaden faller till familjehemmet och socialtjänsten fasas ut.

För att sammanfatta det kort på dessa orden säger vi till alla HBTQIA-personer som vill bli föräldrar att det finns så många barn som är i behov av stabila familjer. Kontakta en socialtjänst nära dig och utred er för att bli familjehem. Era liv kommer fyllas med barnaspring och förändras för alltid, precis som vårt redan gjort.

Läs mer om hur du kan bli ett familjehem här!