”Kan vi ses nånstans där man får ha hund, jag har precis blivit hundägare.”
Jonathan Fagerlund och jag ska bestämma plats för intervju. Det blir Espresso House på Götgatan.
Nån dag senare kommer Jonathan in på kaféet med hunden Dobby i släptåg. En sex månader liten amstaff. Nyfiken och hur söt som helst.
– Jag har alltid velat ha hund, men det har aldrig funkat med mitt jobb. Förrän nu, säger Jonathan medan han vecklar ut en filt bredvid bordet där vi sitter, plockar upp några hundleksaker och säger åt Dobby att lägga sig. Han lyder.
Jonathan är 27 år gammal, uppväxt i Jönköping och jobbar idag som personlig tränare på Barry’s Bootcamp i Stockholm. Ett gym med ett nytt koncept, där träningen paketeras på ett lite annorlunda sätt. Men mer om det senare. Först måste vi ta reda på varför Jonathans utseende och namn känns bekant…
– Jag höll på med musik tills jag var 21, säger Jonathan. Jag var bland annat med i ett irländskt pojkband som hette Streetwise.
Jaha…
– Ja (skrattar). Det är sant. Det var stor audition i Stockholm och jag blev uttagen och fick flytta till Irland direkt efter sommarlovet när jag var 15 år. Jag hade inte ens sovit över hos en kompis tidigare, och nu flyttade jag till Irland.
Killarna i bandet fick en manager, stylades och fick både dans- och sångträning av proffs.
– Och det gick rätt bra för oss, men tyvärr var vår manager ”en typisk pojkbandsmanager” och intresserade sig mer för andra saker än för vår karriär om man säger så, berättar Jonathan som blev kvar i 1,5 år innan han flyttade hem till Sverige igen.
– Men killarna i bandet var toppen och jag har kontakt med en av dem fortfarande, Donal Skehan, han ser man ju ibland på Mitt kök i TV4. Det är den charmiga killen med svengelskan (skrattar).
Väl hemma i Sverige kom Jonathan i kontakt med några låtskrivare och tillsammans skickade de in en låt till Melodifestivalen 2009. Den kom med och Jonathan tävlade i den första deltävlingen i Göteborg med låten Welcome to my life.
– Det gick väl sådär, säger han och skrattar. Men jag slog Shirley Clamp.
Några av de andra i deltävlingen var Snälla snälla med Caroline af Ugglas, Stay the night med Alcazar och Emilias You’re my world.
Jonathan gav ut låten på sitt egna skivbolag bara 18 år gammal men efter Mello gick luften ur honom.
– Jag hade en tydlig idé om vad jag ville göra som artist, men jag lyssnade kanske lite för mycket på vad folk sa omkring mig istället för att lyssna på mig själv. Jag gav ut ett album men kunde inte riktigt stå för hela grejen. Och det gick inte så bra så jag tappade jag sugen och tog ett break från musiken för att ägna mig åt träning istället.
Ja, när man ser bilder på dig från Melodifestivalen och sen ser dig idag så inser man ju att det hänt något under vägen…
– Ja, efter Melodifestivalen började jag instruera i gruppträning, bland annat i combat och spinning. Vi har alltid varit idrottsintresserade i min familj. Pappa är idrottslärare så jag gick på friidrott när jag bara var några år och följde med honom till gymmet när jag var 14.
Jonathan flyttade sedan till Stockholm där han utbildade sig till personlig tränare, gick en kostrådgivarutbildning och började som personlig tränare på Grand Hotels gym, ett av Stockholms mest exklusiva gym. Sen fick han ett sånt där jobb som många bara drömmer om.
– Jag blev privat PT åt en kund som reste jorden runt och som anställde mig.
Jonathan var på resande fot i princip två år med ett par olika kunder. Ibland var han borta en vecka, ibland månader. Och han fick se hela världen.
– Det var en helt sjuk upplevelse, säger han och ler. Ett märkligt jobb som passade mig där och då. Min uppgift var att se till att min klient tränade och åt bra.
Det låter både fantastiskt och lite ensamt, var det så?
– Ja, det var mycket fritid, men vi hade en bra relation och umgicks en del men mestadels var det bara på jobbtider så jag var mycket ledig.
Idag jobbar Jonathan på Barry’s Bootcamp i Stockholm.
Berätta, vad är speciellt med det?
– På Barry’s kör vi högintensiv träning. Varje pass består av hälften löpning och hälften styrka. Det är 49 personer i varje grupp och du springer halva tiden och kör styrka halva tiden och vi kör olika muskelgrupper olika dagar. Dessutom tränar vi i ”nattklubbsmiljö”, det är mörkt med röda lampor i lokalen och riktigt hög musik.
Meningen med den här träningsformen är att få folk att inte tänka på att de tränar.
– De ska ha roligt och känna att de vill komma tillbaka. Det är viktigt, för det spelar ingen roll hur fenomenalt och genomtänkt ett träningspass kan vara upplagt om inte kunden tycker att det är kul. Så målet är att alla ska ha kul på våra pass och ”glömma bort” att de tränar.
Musiken är en viktig del i träning och Jonathan sätter själv ihop spellistorna.
– Jag står för popmixen på gymmet, säger han. Det är guilty pleasure-avdelningen, jag bryr mig inte om ifall musiken är kreddig eller inte. På mina pass blir det mycket Kylie och Rihanna. Och även Melanie C nu efter gaygalan (skrattar).
Dessutom har han precis dragit igång en egen grej på nätet som han kallar för ”By Jonny”.
– Det riktar sig till människor som behöver gå ner i vikt men som kanske inte har vaken tid, pengar eller möjlighet att boka upp sig med PT’s för att gå ner i vikt, Här får man hjälp online med recept, träning, stöttning och coaching. Är det något som åren som PT har gett mig så är det förståelse för vad människor går igenom under en viktnedgång, men också hur man kan jobba sig förbi det.
Är du sugen på att plocka upp musikkarriären igen?
– Ja, jag har börjat skriva lite låttexter, men jag tänker inte tvinga mig att skriva, jag gör det bara när det känns kul.
Jonathan är uppvuxen i en stor familj och har fyra syskon.
– Det har fått mig att själv vilja ha en stor familj, säger han.
Och hur ligger det till – gillar du killar eller tjejer?
– Jag blir kär i både killar och tjejer, säger han. Men det tog ett tag för mig att inse det.
Jonathan hade bara haft flickvänner i tonåren men så började han fundera på killar berättar han.
– Det var en bit innan Melodifestivalen minns jag. Jag vet att jag tänkte ”shit, jag kanske är gay”. Och i samma veva hamnade jag i en miljö med många frågor från journalister som liksom pressade mig på den frågan. Och jag hade inte haft några problem att säga att jag är gay om jag visste att jag var det. Men jag visste inte.
När Jonathan var 20 år blev han störtkär i en kille och berättade för föräldrarna. Men han kände sig ändå inte säker på att han var gay.
– Ena dagen kände jag ”wow vilken snygg tjej” och nästa dag kände jag ”shit vilken snygg kille”. Och jag som har ett stort kontrollbehov tyckte det var skitjobbigt. Vad var jag? Vad gillade jag? Var jag gay eller straight? Hur skulle jag veta?
Jonathan tog till slut hjälp av en psykolog för att reda ut frågetecknen.
– En dag sa hon ”Men Jonathan, du är ju vegetarian, men om du känner för att äta kött en dag, så kan du ju göra det. Varför måste du bestämma dig? Så spelar det nån roll om du är gay eller straight, så länge du själv är glad?”. Och det var så skönt att höra. Jag åkte därifrån och kände mig så lättad. Jag behövde inte förklara mig bara för att någon annan ska kunna sätta en etikett på mig.
Du gillar helt enkelt både killar och tjejer?
– Ja. Och jag har märkt att folk har lite svårt för det. Många är väldigt accepterande om man är gay eller straight, men är man som jag lite mittemellan så finns det inte lika stor tolerans. Folk tror att man inte har bestämt sig eller att man inte riktigt vågar komma ut. Men sedan jag berättat för folk att jag gillar både tjejer och killar så har flera personer i min omgivning öppnat upp sig för mig och sagt att de känner likadant. Några killar som bara varit tillsammans med tjejer i typ 30 år har sagt att de också är attraherade av killar, men samtidigt känner de inte att allting som ”kommer med på köpet om de kommer ut” representerar dem.
Dejtar du nån nu?
– Nej, inte nu, säger han och slänger en blick på Dobby som ligger på golvet. Nu är det fokus på den här krabaten, så det är lugnt på dejtingfronten, säger han.
– Ett tag till iallafall.
Jonathan Fagerlund
Ålder: 27 år
Bor: Södermalm, Stockholm
Civilstånd: I mitt mest krävande förhållande någonsin. Han heter Dobby, och är en 6 månader gammal amstaff.
Yrke: Personlig Tränare/Kostrådgivare inriktad på viktnedgång och instruktör på Barrys Bootcamp.
Antal träningstimmar i veckan: I vanliga fall 10-12 (sen jag blev valp-pappa snarare 3-4).
Kroppsdel jag är mest nöjd med: Min navel, haha.
Äter helst: Frukost hela dagen.
Dricker helst: Riktigt bra kaffe.
Onyttighet jag unnar mig: Kinderägg.
Tv-serie jag gillar: Grey’s Anatomy är min all time favourite, helst med ett Modern Family efter för att torka tårarna lite.
Två låtar man hör på mitt pass nu: Gas Pedal (Dave Aude Radio Remix) – Sage The Gemini och Your Love On Me – Antoine Clamaran.
Bästa låten i mello 2018: En Tuff Brud I Lyxförpackning med Petra Marklund..
Det gör mig glad: Stand up comedy, att dansa dansmaskin (DDR!), mina vänner och blicken jag får av mina klienter när de lyckats med sina mål.
Det gör mig upprörd: Orättvisor, speciellt när de drabbar hjälplösa människor och djur.
Instagram: byjonny.se
