”Hur länge har du vetat att du är trans?”.
”Har du en snopp?”:
”Vart byter du om i badhuset?”
Dessa är bara ett par av titlarna på de YouTube-klipp som 14-åriga Viktoria Harrysson spelat in för sina över 50 000 följare. För två år sedan bestämde sig Viktoria för att tilltalas ”hon”, och ett år senare tog hon namnet Viktoria. Idag videobloggar hon från flickrummet i Brastad, nära Lysekil, och svarar på frågor om sin personliga resa.
Femtonåriga Antonia Lindholm har synts i Tjejpanelen som tar sig an 1000 modiga frågor i Sveriges Radio, och har även gästat Morgonsoffan i TV4. På ett självklart och öppet sätt berättar hon om sina tankar och känslor kring att ha fötts i en pojkkropp och nu vara i puberteten som ung tjej. Antonia har ungefär samma tidslinje som Viktoria och i år är det två år sedan hon berättade för mamma Linda att hon är en hon.
Funderingarna hade funnits där länge hos båda två. När Viktoria var tre sa hon till sin mamma Anna att hon inte ville ha kvar den där ”grejen” hon har mellan benen. Med tiden fortsatte funderingarna och känslan av att något inte kändes rätt. Och när hon var tolv insåg Viktoria att hon är trans.
– Jag såg en video om en tjej som berättade om sitt liv som trans och då kunde jag äntligen sätta ord på det jag kände, berättar hon.
Att berätta för omgivningen vad man själv insett är sedan inte det lättaste. Viktoria samlade mod framför spegeln och sa ”jag klarar det här, jag klarar det här” och gick en dag ut till mamma i köket och sa att hon var transsexuell.
– Mamma svarade att det visste jag väl. Hon hade känt på sig att jag skulle vara gay eller nåt sånt och var förberedd. Det är väl någon styrka som föräldrar har. Och när hon berättade att jag kunde få hormoner och byta könsorgan, då kände jag att det skulle bli bra.
Viktorias mamma Anna sitter mittemot oss i soffan. Hon fyller i sin dotters berättelse:
– Jag visste ganska tidigt att det här barnet var något speciellt. Antingen så var det homosexuellt eller så var det fött i fel kropp. Så jag radade upp alla tänkbara scenarier och ville bara att Viktoria skulle känna att hon inte behövde vara ledsen. Vi ville ju stötta bara vi visste vad det var. Så när Viktoria kom ut i köket så var det bara ett stort: ”Ja! Nu ringer vi till BUP!” (Barn- och ungdomspsykiatrin).
Antonias funderingar föll på plats först när hon såg en dokumentär med Jazz Jennings (ung amerikansk YouTube/tv-stjärna som är trans). Hon berättade därefter för sin bästa vän, som stöttade Antonia men menade att hon måste berätta för sina föräldrar. Antonia försökte flera gånger, men kom inte till skott.
Mamma Linda och pappa Pär sitter med under intervjun och Linda berättar:
– Vi hade nog fattat, men samtidigt ville vi inte ställa frågan. Vi ville inte på något sätt pusha i fel riktning om det skulle visa sig att det inte var så. Vi ville ge Antonia tid, och om vi hade en öppen inställning till allt, så skulle hon berätta när hon var redo.
Senare samma höst var QX-galanominerade rektorn Lina Axelsson Kihlblom, öppen transkvinna, gäst hos Skavlan i SVT. Familjen var samlad framför tv:n och Linda drogs direkt in i Linas berättelse. Så fort programmet var klart försvann Antonia ner i sitt rum, och då anade Linda att de var något på spåret. Men det dröjde ytterligare lite innan sanningen skulle komma fram.
– Vi hade sett dokumentären Född i fel kropp en kväll och på morgonen kom Antonia upp när jag stod och strök, och sa ”Mamma…” och jag såg direkt att det var någonting. ”…du får inte bli arg nu”, och så berättade Antonia att hon kände precis likadant som barnen vi sett på tv kvällen innan. Då sa jag ”Jag vet.” Vi kramades länge och jag kände exakt samma sak som Viktorias mamma, lättnad. Nu kunde vi gå vidare.
Linda ringde då Astrid Lindgrens Barnsjukhus och fick höra att man kunde få remiss, men att det skulle ta tid. En kopp te skulle då skynda på processen då Antonia en skoldag fick hett te över sig av misstag. Under besöket hos skolsköterskan började Antonia berätta om sina tankar. Skolsköterskan berättade att hon kunde skicka en remiss. Detta gjorde att processen skyndades på och Antonia kände stor lättnad. Hon hade precis börjat närma sig sin 14-årsdag och hade lite panik över att pubertetstecknen skulle ta fart, särskilt målbrottet gav ångest då Antonia sjunger sopran i Adolf Fredriks musikklasser. Men snart var bollen i rullning och Antonia fick börja med stopphormorner.
Viktoria hade däremot fått vänta ett år innan hon fick åka till Stockholm och träffa rätt läkare.
– Vi fick ligga på, men efter tio minuter hos läkaren fick vi höra att vi hade ett solklart fall, berättar mamma Anna.
Att berätta i skolan är positiva historier både för Viktoria och Antonia.
– Jag har haft jättetur, folk har varit stöttande och accepterande, säger Viktoria. Jag gick in och sa hur det var dagen innan skolavslutningen. Jag hade tänkt på det i månader, så jag bestämde mig för att berätta innan skolbytet inför högstadiet. Jag sa bara: ”Jag är transsexuell, har ni några frågor.”, och det hade dom (skrattar). På avslutningen dagen efter hade Viktoria sedan den fina vita klänning som hon velat ha på en skolavslutning sedan hon gick i tvåan.
Antonias utkomst bemöttes med applåder:
– Mina skolkompisar är HBTQ-medvetna så det gick bra. En dag när alla var samlade sa jag att jag är transgender och ville bli kallad Antonia. Efter att jag berättat applåderade klassen.
Förändrades inställningen till hur ni ville se ut efter att ni berättat?
– Jag vill verkligen inte koppla kläder till kön men visst, det var en liten lättnad. Efter det kunde jag ha mascara eller hårspänne utan att någon ifrågasatte, och sedan vågade jag lite mer, berättar Viktoria.
Hur ser ni på ordet trans?
– Jag ser ju mig som tjej, att vara trans är väl egentligen typ mellanperioden. Men trans är ju något jag alltid kommer vara och det är inget jag egentligen tänker på, fastslår Viktoria.
– Jag känner mig ganska stolt över att jag kan kalla mig trans. Det är ju jag, menar Antonia.
Ni har båda valt den feminina formen av era födelsenamn, hur är förhållandet till era ursprungsnamn idag?
– Jag gillar ju det namn mamma och pappa gav mig, så jag valde Antonia. Men när jag hör mitt födelsenamn idag så rycker jag liksom till…det känns inte rätt, säger Antonia.
– Jag reagerar fortfarande på båda. Jag har vant mig vid båda och struntar i vad andra säger, bara nära och kära säger rätt. Jag vet ju vem jag är och då spelar det ingen roll, säger Viktoria och rycker på axlarna.
Ni går båda på stopphormoner just nu, hur ser ni på puberteten?
– Jag ser ganska lugnt på den. Sedan jag fick stopphormoner känner jag mig mer avslappnad. Och jag får östrogen i när jag fyller sexton i mars, det är ganska snart, berättar Antonia.
Skulle ni vilja ha fötts som biologiska tjejer?
– Innan jag fick mina stopphormoner önskade jag det. Men alla saker som händer i livet formar en. Jag har blivit mer accepterande och mer medveten genom den jag är, säger Antonia.
– Det hade varit både skönare och lättare, men jag hade ju inte varit mig själv om jag inte var trans. Det här är ju jag, fastslår Viktoria.
Läs fortsättningen här nedan i QX December där Viktoria & Antonia berättar om hur de ser på sina kroppar idag, om hoten mot dem och hur de ser på att dejta killar,
Transfunderingar?
Är du ung och har egna transfunderingar? Eller har barn/ungdomar som du vill vägleda?
Kolla upp RFSLs transformering.se. Där ges information, vägledning och kontakter till alltifrån stödgrupper till utredningsteam över hela Sverige.
