Stockholms stadsteaters nya uppsättning av klassikern ”Angels in America” marknadsförs stort med en bild på Ola Rapace i uppknäppt jeansskjorta. Ola Rapace är det tunga namnet på papperet. Det är tack vare honom som biljettåtgången är stor, en snabb koll på hemsidan visar att pjäsen säljer bra.
”Angels in America” är uppdelad i två pjäser, Millennium och Perestroika. Del 1 och del 2. De är fristående från varandra, men regissören Eva Dahlman säger innan föreställningen att man ”bör se båda för att få helheten”.
Vi befinner oss i New York 1985. Ronald Reagan är president och ännu finns det ingen bromsmedicin för den nya tidens sjukdom, aids, som urskillningslöst och jämlikt drabbar homosexuella, narkomaner, hemlösa… och stjärnadvokater.
I pjäsen får vi möta Prior som fått ”dödsängelns kyss” på sin skuldra – en första varning. Tyvärr har hans pojkvän Louis ingen talang för döden. Han drar. Samtidigt oroar sig mormonhustrun Harper för ozonskiktet ensam i lägenheten medan hennes man Joe har sina hemligheter. Advokaten Roy Cohn är, som han säger, ”en heterosexuell man med makt som ligger med män”, men även Roy får smaka på maktlösheten.
Dessa personers livsöden utspelar sig framför oss, ibland samtidigt. Och historierna möter varandra och binds samman.
”Angels in America” beskrivs som en ”poetisk, febrig och ömsint skildring av en tid, en storstad, en smältdegel av människor, nu levande och döda, förenade i ett ögonblick av historien.”
Det stämmer bra. Stadsteaterns nya uppsättning känns både ömsint och poetisk. Scenografin är enkel och på scenen står endast tre sängar. De bildar olika rum i rummet och gränserna mellan rummen suddas ut på samma sätt som några av huvudpersonerna möter varandra i drömmar och hallucinationer.
Kulissen består av nästan 1000 rockar och kappor som hänger på raka klädställningar längs sidorna. Maffigt och skrämmande på samma gång. Det första jag tänker är att de symboliserar alla de som gått bort i aids. Människorna är borta. Kläderna finns kvar.
Ola Rapace må vara dragplåstret men det är Ida Engvoll (som spelar mormonhustrun Harper) som är pjäsens riktigt stora behållning. Redan vid hennes första entré är jag fast. Detsamma gäller Emil Almén, som spelar Louis, pojkvännen till Ola Rapace karaktär. Dessa två bär hela föreställningen och ger den nerv, kött och blod. Och mitt i allt elände ser de även till att vi får skratta. Även om det ibland fastnar i halsen.
”Angels in America” är en fantastiskt viktig pjäs med ett ämne och en historia som tål att berättas om och om igen. Den är skitig och tragisk. Och jag känner ett slag i magen i en scen där Louis ska vända på sin pojkvän Prior som trillat ihop på golvet med blodiga kalsonger. Man riktigt känner paniken och smärtan.
Och ändå var verkligheten säkert ännu värre.
När jag lämnar teatern efter den två och en halv timma långa föreställningen försöker jag tänka mig in i hur det måste ha varit att leva som homosexuell mitt i detta kaos, när vänner, älskare och pojkvänner dog runt omkring en. När det var vanligare att man gick på begravning än på krogen. När ingen riktigt visste hur man drabbades och när man hade en president, Ronald Reagan, som lät tiotusentals homosexuella dö innan han ens nämnde aids offentligt. Det är en skrämmande och fascinerade påminnelse om en mörk tid som jag är otroligt tacksam att jag slapp uppleva. Men som jag känner att jag vill veta mer om.
När jag kommer hem tänker jag på vad regissören Eva sa om helheten. Jag går in på Stadsteaterns hemsida, hittar en biljett till ”Angels in America” del 2, Perestroika i slutet av maj och bokar.
Jag vill se mer.
”Angels in America” Millennium och Perestroika har premiär lördag 7 maj på Stockholms stadsteater.
Uppdaterad 2017-10-31
