Denna dag föds den svenska skådespelaren Nils Anton Alfhild Asther i Sankt Matthæus församling i Köpenhamn. Han bli tidigt bortadopterad och växer upp i Malmö. Sin väg till filmen tog han genom kontakter med filmregissören Mauritz Stiller, som enligt Asther själv ”invigde” honom ”i konsten att njuta av mitt eget kön”. Han fick sin debut som biroll i Stillers film Vingarne 1916, en film som blev världens första med ett homosexuellt tema (baserat på Herman Bangs roman Michaël). Asther kom snart in i homokretsar i Stockholm och var bland annat Hjalmar Bergmans favorit. När Asther var i Berlin på 20-talet för att försöka sig på en karriär inom den tyska filmen, gick de två på Berlins famösa gaybrarer. I sin självbiografi ”Narrens väg” berättar han enligt nedtecknaren Iwo Wiklander: ”Nu hade jag blivit en för honom likgiltig vuxen man – jag var ju inte längre en ung, älskad Jesus. Men jag följde med honom till ställen där vi kunde beundra unga, vackra Jesusar och vi hade det verkligen trevligt tillsammans. Ja, sex har sannerligen ett otal variationer.”
I Hollywood spelade Asther mot bland annat Greta Garbo (Wild Orchids, The Single Standard) och som asiatisk skurk i filmen The Bitter Tea of General. Han slog dock aldrig riktigt igenom. I USA gifte han sig med Vivian Duncan och de fick en dotter ihop. Men äktenskapet var kort och kontakten bröts med både fru och dotter. Det var mest män han intresserade sig för även om hans självbiografi, som publicerades postumt 1988, främst innehåller skvaller om romanser med skådespelerskor. I boken ”Silent Topics: Essays on Undocumented Areas of Silent Film” skriver Athony Slide att Nils Asther hade en långvarig romans med matrosen Ken DuMain. I boken berättas även att Greta Garbo kallade homosexuella killar för sina ”sailors”. Under inspelningen av ”The Single Standard” skall Asther ha varit för hårdhänt när de spelade in en kärleksscen varpå Greta puttade bort honom och till filmteamets munterhet fräst: ”I’m not one of your sailors”.
1958 återvände Asther utblottad till Sverige där han prövade att fortsätta sin karriär inom film och teater, bland annat i Arne Mattssons ”När mörkret faller” (1960) och ”Vita Frun” (1962). Hemma i Sverige kunde han även, trots att det vart skralt i kassan, börja det han alltid drömt om, att måla. 83 år gammal avled han den 13 oktober 1981 på stiftelsen Stora Sköndal.