Anders Selin personifierar bromsklossen

Något säger oss att det är Anders Selin själv som inte förstår sig på dessa begrepp och därför vill att alla ska nöja sig med att se sig som antingen bögar eller flator, eftersom det är den identiteten Selin själv trivs med.

Det verkar alltid vara väldigt lätt för en vit, medelålders man, som tillhör normen inom hbt-världen, att raljera över andra som faller utanför. Vita bögar syns mest i media, på Pride och på QX. Det måste kännas provocerande för Selin när denna norm ifrågasätts och försvagas och han förknippas med personer vars sexualitet eller könsidentitet han inte förstår. Precis som för heteros när heteronormen ifrågasätts i samhället i stort. Lösningen är inte, att som Selin menar, arbeta för att osynliggöra alla identiteter och sexuella preferenser som existerar, utan att lyfta upp dessa och visa på den mångfald som finns inom hbt-världen och utmana de normer som är rådande här med. Det är ju därför vi firar Pride!

Du får gärna skämta, Selin. Men då får du ju vara rolig. Det är inte någon skillnad mellan att raljera över queerpersoner eller polyamorösa som känner sig ”kränkta” från ett bögperspektiv till att heteros raljerar över bögar som känner sig ”kränkta” av att inte få adoptera, lämna blod eller gifta sig. Skrattar du då, Anders? Det är samma maktstrukturer som fungerar som diskriminerande. Det är samma fobier och samma brist på respekt.

Selin skriver också att ”det finns viktigare saker att ägna sin energi åt”. Då kan en ju fråga sig hur det kommer sig att Selin lägger ner sin egen tid och energi på att raljera över allt från polyamorösa till transpersoner till queers. Fanns det inte viktigare saker att lägga ner tid på? Saker som ”handlar om liv och död”?

Som vit, homosexuell man och därmed högst i rang inom hbt-communityt är det lätt att klappa andra människor på huvudet och säga åt oss att bry oss om ”viktigare saker”. Det verkar skönt att själv få definiera vad som är ”viktigare saker”. Som att könsneutrala vigslar i kyrkan skulle vara den viktigaste reformen för transpersoner som förvägras att ha det namn de vill eller regnbågsföräldrar som är för många för att ha gemensam vårdnad om sina barn.

För oss personifierar Selin med den här texten den stora bromsklossen som ligger mellan att en homo-rörelse (för homosexuellas rättigheter att få vara som heterosexuella) blir en sexualpolitisk rörelse för allas rätt att få vara precis som de är, leva som de vill, i vilken slags familj de vill – oavsett hur långt från heteronormativiteten de befinner sig. Vi är ganska glada personer, men vi ser inte humorn i det.