Men i lördags då jag var på hemväg från min närbutik där jag köpt ingredienser till min söndagsfrukost så hände det. Klockan var strax efter tio på kvällen då en för mej okänd man, dryga fyrtio år ropar mitt namn och säger att sådana som ni skall ha på käften och förbannar mej för att vara hiv-spridare. Mannen dyker på mej bakifrån och river av min halskjedja och sedan får jag ett slag och en ordentlig knuff. När jag faller med huvudet före mot grusgången hinner jag tänka att jag inte vill dö. Inte än.
Mannen verkade rejält berusad, eventuellt var han också drogpåverkad. En feg person som tydligen bara kunde få fram sin åsikt med knytnävarna.
Jag tappade medvetandet, vet inte för hur lång stund och när jag åter kommer till sans får jag hjälp av ett par som är ute och rastar sin hund. De ringer ambulans och natten tillbringar jag på Jorvs sjukhus där de kontrollerar att allt är som det skall och mina sår sys med sammanlagt 12 stygn.
Jag har aldrig gjort någon stor grej av min sexualitet men det är inte heller något jag har dolt och hur den här mannen visste vem jag var och min läggning har jag ingen aning om. Jag skulle gärna vilja få ett tillfälle att fråga honom någon gång.
Statistiken visar att antalet anmälda hatbrott har minskat i Finland det senaste året. Det är visserligen siffror som kan vara lite osäkra då mörkertalet antagligen är stort. För mej var det självklart att anmäla mannen även om det troligtvis inte kommer att leda någon vart då inga vittnen till händelsen fanns. Jag blir en siffra när statistiken redovisas nästa gång. En siffra där varje siffra är en för mycket.
Ingen skall behöva vara ett offer för hat och rädsla och såren i mitt ansikte är ingenting mot de sår jag plötsligt fick i själen. Men samtidigt vet jag att det är min plikt att gå stärkt ur det här och kämpa för alla människors rätt att få vara den de är. Kärleken till våra medmänniskor måste segra. Kärleken där det också är möjligt att försonas med de som gjort oss illa. Kärleken som sprider ljus då världen kan tyckas mörk och kall.
Visst har det hänt mej någon gång att jag fått mottaga glåpord av typen ”jäkla bög”, något som jag besvarat med ett ironiskt ”och du är en jäkla hetero?” eller något likande men ett knytnävsslag har jag aldrig tidigare fått.
Skall man se något positivt så är det alla sympatiyttringar jag fått motta. Både från familj, vänner och grannar. Det är den sympatin som gör att jag vågar tro att jag skall kunna handla även i fortsättningen på min närbutik utan att vara rädd. Det är den sympatin som håller mej upprätt och jag är oändligt tacksam för de vänner jag har. Jag blev inte slagen på grund av något jag gjort utan bara på grund av en del av min personlighet och tyvärr är hat en del av människans natur med jag skall fortsätta vara den jag är och i den mån jag kan sprida information som en del av lösningen för att minska på att det onda i människor kommer upp till ytan.
Uppdaterad 2016-11-15
