”Slösa inte energi på att slåss”

Det är tråkigt att se hur frågor om diskrimineringsskydd helt sopas under mattan till förmån för partipolitiska ställningskrig och personliga oförrätter. Tyvärr är det inte något nytt för oss. Vi har länge sett detta såväl inom den transpolitiska som feministiska debatten. Är etikett och tolkningsföreträde viktigare än resultat? Frågan är hur vi ska ta oss ur den situationen och arbeta för att skapa förändring i lagar och rättspraxis snarare än att skapa ytterligare splittring inom och utom gruppen. Partipolitiska cykelställsdebatter och personliga motsättningar leder oss inte framåt.

Ska vi påverka den reella situationen bör vi fokusera på att stärka den berörda gruppen, arbeta aktivt genom identitetsskapande och kraftsamling, samt söka naturliga samarbetspartners som kan slåss med oss för att skapa förändring. De finns, men ignoreras ofta. Förmodligen på grund av en idévärld som bygger på att ingen annan än den berörda kan föra gruppens talan. Allra helst inte heller någon som inte passar in i det nålsöga som avgör vem som anses autentisk nog för att vara representativ som ”äkta” transperson eller lämplig partikamrat. Bör vi inte snarare be omgivningen att tala med och inte till oss?

Om ett parti eller en organisation saknar kunskap eller vilja att arbeta med våra frågor är det mer produktivt att söka de bundsförvanter som alltid finns inom varje parti och tillsammans arbeta för att förändra bilden av problematiken direkt i dessa organisationer. Vi är medvetna om att vi inte är överens i alla frågor men många visioner delar vi. Ett liv fritt från diskriminering är en sådan. Är vi eniga om målet och till stora delar om vägen dit, varför låta prestige och antika revirstrider hindra oss från att uppnå det tillsammans? Endast en ny lagstiftning är god nog. Låt oss arbeta med och inte mot varann, med och inte mot våra lagstiftare, för att uppnå de mål vi ser som självklara.

Arbetet måste ske över partigränser och blockgränser, i etablerade partier och ideella organisationer. Ett helhetsgrepp på gemensamma upplevelser och hinder vi möts av i vardagen låter oss se styrkan i att samarbeta med andra grupper som utsätts för samma strukturella förtryck även då det mellan oss tar sig olika uttryck. I botten delar vi problemet att vi avviker från normen. Kanske vågar vi kalla det strukturer utan att dra för höga växlar?

Vari ligger faran att arbeta tillsammans med andra partier, cispersoner, homo- och bisexuella, feminister, funkisar, invandrade svenskar och andra grupper som delvis berörs av eller har berörts av samma problematik? Vi saknar den sidan av debatten! Vi vill uppnå resultat istället för att slösa energi på att slåss mot dem som i slutändan vill samma sak.

Tidigare debattartiklar:

”Förvirras inte av Åkerblom och Norrgård”