När olika grupper saknas i en rörelse brukar den beskyllas för att ha en attityd som exkluderar dessa grupper. Även om det kan vara så att det finns en del normer inom queerrörelsen som gör att den till största del består av kvinnor (helst skulle jag vilja använda citationstecken när jag kategoriserar i kön, eftersom jag tror att kön är en social konstruktion), så tror jag inte att det är där det huvudsakliga problemet ligger. Det tycks snarare handla om att väldigt många queerkillar inte verkar ha förstått hur viktigt det är att vi organiserar oss politiskt, och kanske framförallt queerfeministiskt.
När en som ung, feminin bög går ut på ett gayställe kan en ofta bli bjuden på drinkar och förväntas stå ut med att bli nypt i rumpan av äldre bögar en eller två gånger. Det kan låta som no big deal, men det handlar faktiskt om en väldigt problematisk maktordning som finns inom
bögvärlden. Bögvärlden är absolut inte sämre än heterovärlden när det kommer till detta, men tyvärr liknar maktordningen inom bögvärlden ofta den maktordning som finns inom heterovärlden. Straight-acting bögar får högre status, medan fjollan nedvärderas. Det är den nivån av feministisk medvetenhet en allt för ofta kan mötas av inom bögvärlden. Och bland annat därför vänder jag mig istället till queervärlden.
Homosexuella killar har långt ifrån alltid en särskilt stolt feministisk historia. Förenklat kan det sägas att traditionell maskulinitet allt för ofta höjts till skyarna, tillsammans med en dyrkan av fallosen och manlig homosocialitet. Detta har knappast inneburit någon form av befrielse för feminina killar eller för kvinnor. Inte heller har det lett till en uppluckring av könsrollerna.
Enligt mig visar detta att alla rörelser behöver ha solidaritet och intersektionalitet (förtryckssamverkan) som ledord. En HBTQ-rörelse som inte samtidigt arbetar exempelvis feministiskt och antirastistiskt kommer aldrig att bli en bred befrielserörelse. Samma princip gäller för den feministiska rörelsen och den antirastiska rörelsen.
Men varför är då ett feministiskt perspektiv viktigt för HBTQ-killar?
Den enkla teoretiska ingången handlar om att det som anses vara kvinnligt idag nedvärderas i samhället. När killar beter sig så kallat kvinnligt eller har attribut som ses som kvinnliga ses vi ned på, vi kallas för jävla fjollor och utsätts för hatbrott. Att en kille skulle suga kuk eller låta sig penetreras nedvärderas, för det är det som (hetero)kvinnor gör och det som kvinnor gör värderas lågt.
Queer står för en nedmontering av köns- och sexualitetsbarriärer. Det är egentligen rätt självklart att queerkampen är viktig för alla oss som redan lever utanför rådande normer för kön och sexualitet eller som känner begränsade i sitt livsutrymme av dagens normer. Det här hänger
intimt samman med könsmaktordningen. Genom att bland annat avskaffa heteronormen dras mattan undan för en uppdelning i män och kvinnor och då behöver inte vilket könsorgan en har spela större roll i samhället än exempelvis längd eller ögonfärg. Får vi lära oss redan från tidig ålder att bli kära i och attraheras av människor, oavsett vad de har mellan benen, försvinner behovet av att dela upp människor i kön och därmed försvinner både könsmaktordningen och
heterosexismen/homofobin. Med tanke på detta kan en fråga sig varför inte fler HBTQ-killar organiserar sig queerfeministiskt?
Tidigare har det funnits en föreställning om att bögarnas brist på politiskt engagemang kunde handla om ekonomi, att bögar tjänar mycket pengar. Vi har ju alla hört snacket om de rosa pengarna, men nyligen kom en rapport från Växjö Universitet som visar att bögar faktiskt tjänar cirka 25 procent mindre än heterosexuella män. Om denna undersökning stämmer är diskrimineringen alltså inte bara social, utan även ekonomisk.
Men hur går det då för straight acting-bögar som inte är öppna med sin sexualitet? Visst är det sant att de på pappret kan få samma fördelar som heterokillar, men samtidigt ska vi inte underskatta vilket självförtryck garderoben innebär.
När vi tittar på allt detta blir det ganska tydligt att det är viktigt att HBTQ-killar engagerar sig. HBTQ-rörelsen har en historia av en mångfald när det gäller strategier. Den mer radikala queerrörelsen har verkat för en värld fri från förtryckande normer där uppdelningen av människor i män och kvinnor har avskaffats och människor är fria från samhällets mallar. Där en man i kostym ses lika mycket som en transa, som en man i klänning (we’re all born naked, the rest is drag). Den mer traditionella HBT-rörelsen har i högre utsträckning arbetat med
rättighetsfrågor, såsom adoptionsrätten, rätten till inseminering för lesbiska och rätten att gifta sig. Dessa frågor har varit jätteviktiga, samtidigt som de mest varit till för HBT-personer som vill leva inom ramen för rådande normer. Jag försvarar gärna solidariskt deras rätt till assimilering, men då förväntar jag också att de ska solidarisera sig med den queera kampen för att öppna upp för andra livsvägar än äktenskap, kärnfamilj och barn.
Min poäng är att HBT-kampen har lyckats på de flesta plan. Vi är numera nästintill lika inför lag och regelverk. Kanske är det dags för HBT-kampen att gå in i ett nytt skede? Ett skede där vi börjar föra en queerinriktad kamp, med fokus på att uppluckra normer kring sexualitet och kön. Queerrörelsen arbetar inte med HBT som en fråga om minoriteters rättigheter, queerrörelsens mål är att montera ned alla normer kring kön och sexualitet, så att vi slutar dela upp människor i
män och kvinnor och därmed också slutar leva som antingen hetero eller homo. Det handlar om att ifrågasätta ett samhällssystem som bygger på att heterosexualitet är det normala sättet att organisera sitt liv på, något som vi hela tiden får bombarderade mot oss från filmer, teve, musik, skolan, föräldrar, bekanta och människor på stan.
Queerrörelsens mål är något alla vi som lever utanför samhällets normer tjänar på, oavsett om vi biologiskt sett är kvinnor eller män. Därför hoppas jag innerligen att fler HBTQ-killar joinar den queerfeministiska kampen!
Alexander är debattör och aktivist i bl.a. nätverket Hardqueer
Qruisernick: Alexander chamb
Alexander Chamberland blogg
Uppdaterad 2016-11-15
