Berömmen haglade mellan alliansen och de rödgröna under dagens politikerdebatt. Inledningen blev närmast uppsluppen även om det under debattens gång gavs ett antal tjuvnyp.
Likt i andra allmänpolitiska frågor satsade de två blocken på att framstå som eniga alternativt handlingskraftiga. I HBT-frågan är det de rödgröna som är eniga. Alliansen förklarade att man ”levererat”.
För alliansens partier var det ett tydligt problem att det fjärde regeringspartiets ledare Göran Hägglund valde att avstå från medverkan. Detta togs till vara av de rödgröna som menade att de i hbt-politiken agerar enigt.
Centerpartiets Maud Olofsson påpekade flera gånger, understödd av statsminister Fredrik Reinfeldt och folkpartiets Jan Björklund att regeringen visat att man levererat i äktenskapsfrågan.
Hon fick dock mothugg med påpekandet att det var riksdagen och inte den oeniga regeringen som antagit den nuvarande könsneutrala äktenskapslagen.
– Regeringspartierna var överens om hur vi skulle ha hanterat denna frågan, sa hon och la till att ”det viktiga för oss var att få igenom en lagstiftning”.
Att det var den rödgröna oppositionen som hade störst stöd i den fullsatta hörsalen i Kulturhuset var tydligt och trots debattledarnas idoga försök att av tidsskäl stoppa applåder kammade de rödgröna hem applådåskor medan regeringspartierna fick nöja sig med mer måttfulla bifall.
Statsministern lät leverera ett tydligt budskap till landets transpersoner. Moderaterna kommer med stöd av centern och folkpartiet att verka för att ta bort förbudet mot att spara könsceller, avskaffa tvångssterilisering, som Reinfeldt kallade en del av ”ett svart kapitel i svensk historia”, liksom att ta bort kravet på att den som könskorrigerar måste vara ogift respektive svensk medborgare. Här ser det alltså ut att finnas en överväldigande reformmajoritet i svensk politik.
De tre borgerliga partierna var dock eniga om att 18-årgränsen för könskorriering skall behållas, en åsikt som även socialdemokraterna delade.
Det var på det familjepolitiska området skiljelinjerna framstod som tydligast. Medan de rödgröna till exempel var öppna för att hitta lösningar för fler vårdnadshavare än två, var det kalla handen från moderater, center och folkpartiet.
Surrogatmödraskap visar sig vara en känslig fråga för flera av partierna. Från rödgrönas håll önskas en utredning ”i positiv anda” om att legalisera surrogatmödarskap i Sverige. Tydligast var Feministiskt initiativs Gudrun Schyman som menade att frågan inte handlar om att införa något nytt, utan att surrogatmödraskap är verklighet idag. Hon tillfrågades om en feministisk kritik av att kvinnor i fattiga länder utnyttjas genom surrogatmödraskap.
– Risken för att människor blir utnyttjade finns överallt alltid, sa hon. Man kommer inte åt det genom att förbjuda. Detta är något som pågår. Då är det samhällets roll och uppgift att bidra till att människor inte far illa, sa hon och talade för en reglerad lagstiftning för surrogatmödraskap i Sverige.
Lars Ohly talade om ”verklighetens familjer” och det var genomgående under debatten att Mona Sahlin, Lars Ohly och Maria Wetterstrand var mer hemtama med frågeställningarna.
Folkpartiets Jan Björklund snurrade till det rejält när han blandade ihop frågorna kring flera vårdnadshavare och moderskapspresumption. De rödgröna tog chansen att i den sistnämnda frågan, där lesbiska par i dagens lagstiftning hanteras annorlunda än heterosexuella, påpeka att de under debatten frånvarande kristdemokraterna blockerat reformer där det i övrigt råder enighet idag.
– Samma regler skall gälla för homo- som heterosexuella, jag förstår inte varför det inte är så idag, sa vänsterpartiets Lars Ohly och Maria Wetterstrand underströk att problem även uppstår för icke gifta heterosexuella.
När debatten kom till asylfrågor kom den att handla om vad man gör åt den kritik mot att den svenska lagstiftningen som skall ge hbt-personer som flyr skydd inte ser ut att fungera i Migrationsverkets hantering.
Fredrik Reinfeldt framhöll vikten av att den individuella prövningen kan hanteras av domstolar medan Maria Wetterstrand menade ett ”regeringen har ansvar för hur en myndighet utövar sitt myndighetsarbete”.
– När personer som kommer från länder där dödsstraff för homosexualitet finns får veta att de kan åka tillbaks dit och leva i garderoben resten av sitt liv så är det inte att följa den lagstiftning vi antagit, sa hon.
Vid debatten framkom att de rödgröna är beredda att ta bort informationsplikten för hiv-positiva medan allianspartierna fortsatt står bakom.
– Vi hamnar i ett konstigt landskap om det fortsatts är brottsligt att smitta någon med hiv samtidigt som man inte skall behöva informera om det, sa Reinfeldt medan de rödgröna underströk det kontraproduktiva med lagen.
Det åttonde partiet på plats under debatten var Piratpartiet med Rick Falkvinge som gav sitt stöd i flertalet av de frågor RFSL ville diskutera men framförallt fanns på plats för att varna för den ”registrering av minoriteter” som sker genom FRA-lagen.
I den avslutande rundan om viktigaste hbt-politiska reformen fortsatte han varna för ”övervakningsstaten som byggs upp”.
Gudrun Schyman framhävde att Fi är det parti som driver hbt-frågor även när det inte är val eller Pride. Miljöpartiet tog upp RFSL-Ungdoms krav på mötesplatser för hbt-ungdomar. Även Maud Olofsson lyfte, men mer allmänt hållet, ungdomars behov av stöd och Jan Björklund tog upp enigheten i transfrågorna.
– Familjepolitiken skall utgå från verklighetens familjer, sa Lars Ohly. Inte från den som den gamla kristdemokratiska heteronormfamiljen utgår ifrån. Och det blir då många reformer.
Statsminister Reinfeldt lyfte vikten av att det skall löna sig att arbeta. Och menade att det även borde vara en hbt-fråga. Mona Sahlin tog upp en fråga som inte togs upp i partiledardebatten.
– Jag vill lyfta hatbrott, sa hon. Det är nog nu. Det sätter jag överst på listan.
Skiljelinjen är klar. Alliansen håller igen på det familjepolitiska området, medan de rödgröna som i dessa frågor inte har så stora interna slitningar är öppna för reformer.
Uppdaterad 2018-01-11
