Eva Brunne: ”Homosexuella har en plats i kyrkan”

I november förra året blev Eva Brunne vald till biskop i Stockholms stift.
Världens första öppet lesbiska biskop. Det var nära att hon blev vald till ”årets homo 2009” på QX – galan i februari också, men blev slagen på mållinjen av en viss Idol-Mariette.
Eva Brunnes mycket passande motto som biskop är ”Gör inte skillnad på människor”, hämtat från Jakobs brev i Nya testamentet. QX träffade Eva Brunne på hennes tjänsterum för ett förtroligt samtal om religion och homosexualitet.
Hur skulle du kort vilja beskriva vem du är?
– Jag är en lugn, trygg kvinna med rötter i Skåne. Präst och numera biskop, som tycker att livet och arbetet är fantastiskt spännande och stimulerande.
Vad är det roligaste med att vara biskop?
– Det är så oerhört varierat, det finns knappast en timma som är den andra lik. Det handlar om arbetet på nationell nivå, om stiftsarbete på kansliet och i församlingarna. Jag tycker om den blandningen, och får lära mig mycket.
Och det tråkigaste?
– Tråkigt är inte ett ord jag vill använda om mitt jobb, men det som kan vara tungt är att medla i konflikter i församlingarna, då det ju alltid handlar om människor. Men det hör till mitt uppdrag och är lika viktigt som allting annat jag gör. Helheten att vara biskop är ”mycket” och ”roligt”, och sammantaget ett uppdrag jag tycker mycket om.
Hur känns det att vara världens första öppet lesbiska biskop?
– Det har blivit väldigt mycket media kring detta faktum, framför allt i utländsk media där man är mer förvånad än man är här hemma. Jag har ju inte blivit vald till biskop för att jag är öppet homosexuell. Det är inte heller en fråga som upprör någon, i alla fall inte särskilt många i Stockholms stift. Jag kan också tycka att det är en tillgång att jag är öppet homosexuell eftersom jag är en symbolfigur för många. När Svenska kyrkan, som många uppfattar som gammalmodig och konservativ, nu har en öppet homosexuell biskop förändras också bilden av kyrkan. I den meningen är jag en symbolfigur. Jag vill visa att kyrkan rymmer människor med olika liv och inriktning. Homosexuella har också en plats i kyrkan, och det har jag blivit symbolen för. Det är jag stolt över att vara.
Har du något standardsvar till folk som hävdar att homosexualitet inte är förenligt med Bibeln?
– Mitt standardsvar är att Bibeln inte vet så mycket, om ens något, om det vi i dag talar om som homosexualitet. På de ställen Bibeln berör homosexualitet handlar det inte alls om det liv jag lever i dag, som trygg homosexuell med en kvinna som partner genom hela livet, utan om enstaka händelser som går att historiskt förklara. Exempelvis män som har sex med män för att sedan gifta sig med en kvinna. Det vänder sig Bibelns författare emot, vilket jag tycker är begripligt eftersom det då handlar om tillfälliga kontakter som inte ska vara livet ut, och där man inte ger några löften om trohet. I Gamla testamentet handlar det om renhetslagar som inte har något som helst att göra med dagens syn på homosexualitet och homosexuella relationer.
Det här med att tvåsamhet och trohet inom ett förhållande är viktigt, är det din egen eller Bibelns syn på kärlek?
– Det ÄR en biblisk syn på kärlek, men även min personliga syn på hur jag vill hantera en kärleksrelation. Jag är en monogam och trogen människa och tycker att andra människor ska vara det också. Det blir enklare och mindre komplicerat. Motsatsen blir att man kan skada andra människor och sig själv.
Gaykulturen är ju känd för att vara ganska promiskuös.
– Det är den heterosexuella kulturen också.
En del hävdar att Jesus var homosexuell, vad svarar du på det?
– Det är klart att jag har funderat på hur Jesus levde sitt liv, men helt uppenbart valde han att leva sitt liv för Gud, bland människor. Livet med en partner och med familj var inte viktigt för honom, så vitt man kan bedöma
utifrån Bibeln. Men visst kan man alltid läsa in egna önskningar i olika bibeltexter.
Vilket upptäckte du först ”din tro, eller din homosexualitet?
– Tron. Jag är inte uppväxt i ett särskilt religiöst hem, utan hittade den på egen hand med start i min konfirmation. Efter den blev min tro tydligare och tydligare. Min homosexualitet upptäckte jag några år senare, när jag var 19-20. Det var inte särskilt dramatiskt. Jag var öppen med den i stort sett från början. Kanske beror det på att jag bodde i en relativ stor stad, Malmö, där jag inte upplevde det som något problem i början på 70-talet.
Upplevde du någon gång att din sexualitet stod i konflikt till din tro?
– Inte alls. Min tro hade formats på ett sådant sätt att det inte var problematiskt för mig. Jag insåg redan då att Bibeln är till för andra saker än att knäppa människor på näsan. Min tro var till för annat. För att bygga upp, inte för att riva ner.
Homosexualitet har ju trots allt varit en kontroversiell fråga inom Svenska kyrkan under hela den tid du varit präst. Jag har förstått att du till slut vägrade vara med i diskussioner som rörde ifall kyrkan skulle vara för eller emot homosexualitet.
– Jag har genom åren blivit inbjuden till många samtal och debatter på temat ”Är homosexualitet rätt eller fel?”, och kände till slut att jag inte längre ville försätta mig i situationen att man skulle diskutera om jag är rätt eller fel. Man skulle aldrig bjuda in en svart människa och diskutera ”Är det rätt att du är svart?”. Det handlar ju inte om åsikter, utan om människor, och då kan man inte hantera ett samtal på det sättet.
Hur långt tycker du att Svenska kyrkan har kommit i dag i sin syn på homosexualitet?
– Vi har kommit mycket långt på en i kyrkliga sammanhang relativt kort tid, 30-40 år. I och med att vi nu har tagit ställning för äktenskap i samkönade relationer tycker jag att vi har kommit väldigt långt. Ett viktigt beslut för många människor, och inte bara för homosexuella. Det finns även många heterosexuella människor som kan välja att vara kvar i kyrkan just på grund av det här.
Många har ju trots allt redan lämnat Svenska kyrkan på grund av dess syn på homosexuella, hur ser du på det?
– Jag tycker såklart att det är tråkigt, men när Svenska kyrkan ger negativa klanger gentemot homosexuella så kan jag förstå att människor inte vill vara kvar. Men samtidigt så är det ju inifrån som man kan förändra, vilket ju kyrkomötets beslut om äktenskapet är ett bevis på.
Tänker du i din roll som biskop aktivt arbeta med förändra synen på homosexualitet inom Svenska kyrkan?
– Ja, och det gör jag ju hela tiden genom min person, att folk vet vem jag är och hur jag lever. Och jag tycker att jag redan har gjort en stor insats i de utredningar jag medverkat i, om hur vi ska förhålla oss till homosexuella. Jag tycker väl inte at vi har så mycket barrikadjobb att göra längre, men visst finns det fortfarande människor som far väldigt illa i församlingarna. Så bör det inte vara.
Är den nya äktenskapslagen utformad så som du skulle önska?
– Ja, det tycker jag. Just att samkönade par har samma möjligheter att ingå äktenskap, och att få använda det ordet. Att presentera sig som att man lever i ett registrerat partnerskap är inte så kul. Det har ingen vacker klang. Själv omvandlade jag och min partner vårt partnerskap till äktenskap, så numera säger jag att jag är gift. Vi gjorde det genom en enkel knapptryckning till Skatteverket på datorn.
Ni funderade aldrig på att gifta om er?
– Nej. Det vi gjorde när vi ingick partnerskap 2001, direkt följt av en kyrklig välsignelse, betydde så mycket för oss så skulle i gifta om oss skulle det vara som att säga att det inte gjorde det.
När och hur träffades du och din partner?
– Vi träffades på jobbet, som så många andra, och jag tror det var 1999. Min partner Gunilla är också präst.
Var det viktigt för dig att hitta en partner som också är troende?
Det är inte så man möter kärleken, men det är klart att tron är viktig i våra liv.
När gick du första gången på gayklubb?
– I Malmö på 70-talet, när jag var runt 20. Jag kan tyvärr inte komma ihåg vad stället hette, men det var ett väldigt beskedligt café, ungefär som Timmy var i Stockholm. Jag gick ditt med kompisar och tyckte varken att det var särskilt läskigt eller fantastiskt. Numera går jag aldrig ut på gayställen, eller på lokal i övrigt. Jag har andra intressen, har varken tiden eller orken. Men jag deltar i Pride varje år, fast mest å tjänstens vägnar. Det är alltid väldigt kul! Jag kommer ihåg när jag gick i homosexuella frigörelseveckans tåg, då var det mer kamp och mindre fest. Pride är så mycket större, och alla är med. Den stora kampens tid är över, och det beror förstås på att kampen fördes med gott resultat.
Hur kändes det att bli nominerad till ”Årets homo” av QX läsare?
– Det var jätteroligt, jag kände mig hedrad och stolt! Att jag sedan inte vann omröstningen kan jag leva med, jag gratulerar Idol-Mariette som vann! Jag tycker det är kul att så olika människor som vi två finns med i samma lek, och kan nomineras i samma genre.

Intervjun publicerades ursprungligen i QX april-nummer: