På scenen står clownens sminkbord innanför cirkustältets tygväggar. De ger ett bräckligt skydd, kanske det enda skydd clownen, spelad av Klas Malmberg, har. Eller kanske inte. Han har också sminket, kostymen – och musiken, bland annat ur Leoncavallos opera Pajazzo. När operamusiken sveper genom salongen så försvinner clownen/skådespelaren in i sig själv. Men vi ser honom, hör det han hör och kan dela hans upplevelse.
Föreställningen bygger på Hjalmar Bergmans roman Clownen Jac. Liksom Bergman var det, är skådespelaren Klas Malmberg homosexuell. Och liksom föreställningens clown älskar Malmberg opera.
Klas Malmberg lägger clownens mask, förbereder sin entré, berättar om clownens liv. Men han lämnar inte scenens sminkloge utan visar oss clownens nummer. Återhållet, det är inga stora åthävor, utan de små detaljerna gör clownfigurens sorgsna konster. Och det gör dem hjärtskärande. Men Klas Malmberg växlar mellan allvarligt berättande och varm, underfundig fjollighet.
Moomsteaterns skådespelare har intellektuella funktionsnedsättningar. Ofta utgår föreställningarna från deras egna erfarenheter. Samma kväll som Pajazzo ges även Det måste ju va nåt som inte är fel här. Där gör skådespelaren Ronnie Larsson två roller – en som läkaren doktor Ronnie och en som Ronnie med Aspergers syndrom. Pajazzo speglar inte Klas Malmbergs personliga erfarenheter lika direkt, men man förstår att de finns där som en del av underlaget för föreställningen, antingen de gäller hans homosexualitet eller hans funktionsnedsättning. Skörhet vänds till styrka.
Uppdaterad 2016-11-16
