Regissören Ingela Lekfalk har följt Jenny som läser sista terminen för att bli präst och är gift med Linda. Filmen gestaltar den tystnad som Jenny möter från sin omgivning när hon berättar om sin kärlek. Qx.se ringde upp en pristagare som fortfarande försöker förstå att hon faktiskt vunnit utmärkelsen.
– Det är overkligt! Bara när jag fick veta att jag var nominerad och ett amerikansk bolag hörde av sig för att det ville ha rättigheterna trodde jag att det var ett skämt. När jag fick veta att jag vunnit trodde jag fortfarande det, så det var inte förrän jag kollade upp det på nätet som jag förstod. I New York är ju frågan väldigt aktuell, just med tanke på att det blev ett förbud för homoäktenskap där i veckan.
Hur fick du idén till filmen?
– Jag läste teologi 2005 och kände att jag själv inte riktigt passade in kyrkan. 2008 firade kvinnoprästerna 50 år och jag letade en kvinna att följa. Jag träffade Jenny och sedan började filmen leva sitt eget liv. Vi hängde många timmar på hennes skola, just för att fånga tystnaden hon möttes av. När hon berättade om hur hon ingått partnerskap tittade läraren på klockan och säger att rasten är slut. Ingen i Jennys klass var för välsignelse av homosexuella, och på det sättet är hon beundransvärd. Filmpriset är lika mycket hennes.
Varför ville du berätta historien om Jenny?
– Kyrkan förminskar och exkluderar på ett artigt och lågmält sätt. Det är nästan farligare än när folk står med homofobiska plakat. Kyrkans inställning där man säger att man älskar homosexuella men inte homosexualitet är obegriplig. Precis som att präster kan säga nej till att viga samkönade par.
Var befinner du dig själv i queerfamiljen?
– Jag lever ju heterosexuellt, men känner kraften i det att människor vågar visa vem de egentligen är. När jag var 22 år och jobbade i den röda frigruppsvärlden så var jag på en teaterfestival i Hallunda utanför Stockholm, på kvällen smög jag iväg till city för att leva ut min passion för musikaler. Jag ljög för mina teaterkompisar att jag besökte min pappa när jag i själva verket gick och såg Pernilla Wahlgren i Annie get your gun.
Din nästa film ska handla om hiv, på vilket sätt?
– Jag har följt en vit heterosexuell kvinna som hamnade i fängelse, på grund av att hon inte berättade om sin hiv-smitta. 1987 jobbade hon som au pair i Frankrike där hon träffade en man som smittade henne med hiv. Hon flyttade tillbaka till Sverige och blev illa behandlad av sjukvården för att folk var rädda. Hon var en av de tidiga smittade och fick först veta att hon bara hade ett år att leva, sedan blev det två, tre år och sedan kom bromsmedicinerna som gjorde att hennes virusnivåer var försvinnande låga. Hon inledde ett förhållande med en man, och fick två barn. När han fick veta om hennes smitta polisanmälde han henne och hon dömdes till fängelse. Jag har följt henne från det att hon börjat avtjäna sitt straff tills hon får fotboja och börjar sitt nya liv. På ett sätt liknar den här filmen den om Jenny. Båda filmerna handlar om att våga vara fullt ut den man är. Våga säga och berätta om det som känns svårt.
Uppdaterad 2021-01-22
