Fritt efter Cervantes i regi och bearbetning av Andreas Boonstra.

Alla vet två saker om Don Quijote.

1. Han slogs mot väderkvarnar som han trodde var jättar.
2. Han hade en lagom tjock väpnare som hette Sancho Panza och som gillade att dricka vin ur en säck.
Vidare kan sägas att han: 1. Har svårt att skilja på verklighet och fiktion 2. Lever i en idealiserad bild av det förgångna.
När Andreas Boonstra och Mathias Olsson efter att inte jobbat med varandra på länge åter möts på moments lilla scen för att iscensätta denna monumentala klassiker,
fullständigt frossar de i dessa fyra berömda sanningar om riddaren av den sorgliga skepnaden.
En annan sak som de undrar mycket över och som de vänder och vrider på är varför det anses så roligt med män som går helt upp sina intressen, så som Don Quijote gör i sina riddarromaner.
Är det fel att ha intressen och kunskaper?
Är denna berömda bok bara en jättejante som säger: tro inte att du är något!
Fantasin är farlig! Lagom är bäst!! Förläst och tokig är samma sak.

En sak som publiken säkert undrar är varför skådespelarna på scen konsekvent påstår sig vara Andreas Boonstra och Mathias Olsson.
Vilken idiot som helst kan se att:
1 De är kvinnor.
2. De ser precis ut som Josefin Ankarberg och Niki Gunke Stangertz.
Hela uppsättningen tycks ha väldigt svårt att skilja verklighet från fiktion.

Av Miguel de Cervantes
Regi/bearbetning: Andreas Boonstra
Scenografi: Erik Stenberg
Musik: Simon Steensland

Medverkande: Josefin Ankarberg & Niki Gunke Stangertz