Eddie: ”Jag har alltid levt öppet”

För ett år sedan jobbade den ene i ett gatukök i Lycksele medan den andra pluggade på komvux. 
Idag är de Eddie och Rabih med hela svenska folket. I QX maj möter du nybildade duon Rebound.
Jag träffar Eddie Razaz, 21, och Rabih Jaber, 22, i loungen på Scandic Malmen, några av gästerna på hotellet känner igen killarna och pekar diskret mot dem. Några andra slänger långa blickar. TV:s genomslagskraft är påtaglig. Inte så konstigt. Båda var med i Idol som sågs av närmare 2 miljoner varje vecka. Sedan var Rabih med i sex veckor i ännu ett miljonprogram, Let’s Dance. Då blir man igenkänd. Överallt.
     – Nu när man ser tillbaka på allt som hänt det senaste året blir man lite ”nyp mig i armen”, säger Rabih. Det är otroligt kul. 
     Berätta, vad är Rebound?
     Rabih: Rebound är två glada killar som vill förmedla kärlek och glädje.
     Oj, nu låter du som Thomas Di Leva…
     Rabih: (skrattar) ja, ”det är kärlek och blommor och planeter… ”
     Eddie: (skrattar) Rebound är skön r’n’b-pop som ska funka på både radio och dansgolvet. Vi kör låtar som vi själva tycker om och som ska passa våra röster.
     Och namnet?
     Eddie: Rebound klickade direkt när vi väl kom på det. R står för Rabih, E för Eddie och bound är liksom bandet mellan oss. Men vi hade många olika namnförslag: Selected, Three second rule, Retarted (skrattar) men Rebound stack ut. 
Rabih, vad jag har förstått så hade du aldrig träffat någon som var gay innan du träffade Eddie?
     – Nej, det stämmer.
     Fanns det inga i Norrland?
     Rabih: Haha, jag hade säkert träffat någon men jag hade aldrig upplevt hur det var att umgås med en kille som var gay eller bi, det var så sällsynt i Lycksele. Den första killen jag började umgås med som var gay var ju Eddie. 
     Hur kände du kring det?
     – Klart att jag var lite reserverad och jag hade många frågor.
     Eddie: Många frågor… (skrattar Eddie och rullar med ögonen).
     Rabih: (skrattar) Ja, det var samma sak med Erik (idolvinnaren. Red.anm). Vi tre umgicks ju en del under Idol och vi hade massor av frågor om allt du kan tänka dig. Allt. Men helt ärligt, nu när jag fått uppleva Eddie som människa och även ha en manager som är ”åt det hållet” (skrattar) så kan jag säga att de är helt underbara båda två, det är hur kul som helst att vara i närheten av dem och umgås med dem. 
     Det måste vara skönt att ha gjort den här resan, för jag gissar att du precis som många andra hade en del fördomar innan?
     – Ja, det är klart att jag hade skapat mig en bild av hur homosexuella var, men jag hade ju aldrig träffat någon. Det är som om det inte skulle finnas några invandrare i Sverige, så kommer den första och då blir man ju lite reserverad och är lite ”jaha, hur är det här då”. Men jag är glad att jag fått lära känna dem.
         Eddie: Hur tänkte du kring Rabih och hur han skulle reagera när du berättade för honom?
     – Jag var inte orolig, jag tror han anade det. Alltså, det var inte så att jag stötte på honom, för det gjorde jag aldrig, jag hade pojkvän redan då, så det gjorde jag inte…
     Rabih: …varför inte då? Va fan är jag inte snygg eller? (skrattar) Alltså missförstå mig inte nu men när man inte lever i gayvärlden eller känner någon som är det tror man ju att man ska se att någon är gay, att de kanske är lite feminina och så. Men på Eddie syns det ju inte, ingen märkte det. Det var inte så att man tänkte ”aha, han måste ju vara gay”.
     Eddie: Det var jag som berättade det för dem. Jag är ju öppen för min familj och mina nära och kära, och de har alltid stöttat mig, så det kändes naturligt att berätta för alla som var med i Idol. Vi levde ju så tätt inpå varandra. Vi var som en familj. 
     Under Idol-tiden valde du att inte gå ut med att du är gay, var det svårt att hålla hemligt?
     – Jag har alltid levt öppet, men jag ville inte att det skulle ta fokus från musiken. Jag har stått för det i hela mitt liv. Och mina föräldrar har verkligen varit ett fantastiskt stöd och aldrig haft några problem med det. Jag är lyckligt lottad som har så bra föräldrar. Men när man hamnar i rampljuset måste man liksom ”komma ut” igen. Och det ville inte jag. Det får aldrig vara påtvingat. Men nu känner jag mig inte tvingad, jag vill det här.

Läs hela intervjun i QX maj: